Aftonbladet – 18 juni 1868, sida 3

Jag kommer nu ihåg vägvisarens historia. Han hade ju redan, herr markisen, i Etretat skrutit af sin framgång hos mademoiselle Merquem .. han skall skryta alltjemt. På sådana skurkars repertoir är ingen ände. Annamma! Hvarföre gaf ni honom icke ett dråpslag med ens? Ni skulle ha kastat honom i sjön, så hade det varit bra alltihop. Och när jag tänker på att vi riskerade våra egna skrof för att taga honom ifrån skäret, der han hade det så lagom åt sig... nå, man måste finna på något... framför allt måste vi ha vår lille amiral i säkerhet; men, i alla fall, hvad riskerar hon? Det är förargligt när tidningarne börja på att breda ut sig, det förstås, men hon framstår endast så mycket renare. En qvinna, sådan som hon, nedsmutsas icke deraf att en snigel utgjuter sitt slem på kanten af hennes sko... I alla fall,, återtog jag, bör hon vara upprörd och bedröfvad öfver allt detta om hon vet det. Tror ni hon vet något? Det vet hon visst, efter som jag berättt det för Guillaume, som väl nu är der som bäst. Om ni skulle gå dit och törsöka ingifva henne mod? Ni kan ju säga henne att vi skola göra allt för hennes skull, och att, om vi bli kallade som vittnen, skola vi tala högt och kraftigt, och att hon kan lita på att vi nog skola försvara henne, Hvad mig beträffar, må Gud veta att inte är jag mycket känslig af mig, men oförskämdhet retar mig. Hur gör m, går ni till Canielle, om också endast för att få höra hvad hon tänker om allt detta? Hvem vet? Kanske skulle hon vara rätt glad att få tala med er?a Låtom oss bege oss dits, svarade jag, och så togo vi vägen genom neka på den lilla gångstig, som förde direkte till slottet, utan att denna gång bry Vss Um strandvägeni