Aftonbladet – 17 juni 1868, sida 3

Imngar. Det senare synes ej för honom hafva i varit ett lätt offer: Att den upphöjda ställ, ning inom kyrkan, hvilken han under den .senare perioden af sin lefnad innehade, bidrog att förstärka denna religiösa riktning, är troligt, men det är ytligt och vittnande om alltför stor obekantskap med hans personlighet, att tro, det han var antirabulistisk blott derföre, att det icke anstod den biskopliga värdigheten att vara annorlunda. Men det var i hans inre fiender, som den religiösa riktningen af hans poetiska varelse hade svårare att besegra. en mäktigaste af dessa har jag redan anmärkt, och det är troligt, att denne var den egentliga Nidhögg, som gnagde på roten af hans hjertas Ygdrasil, så att dess kronas prakt, redan före den slutliga försoningens dag, förlorade lifvets färg. Men det var äfven andra inre fiender; som han hade att kämpa med. Hans kärlek till det nordiska kämpalifvets ideal och till det dermed närbeslägtade af den svenska äran, hade öfvergått til verklig idolatri. Att införlifva detta älskade ideal, i förädlad gestalt, med mensklighetens id6 och mensklighetens hopp, var tydligen hans själs käraste önskan. Det hade sammanväxt med hela hans andliga väsende — hvar glädje, som han Kände, hette Sverge, och allt hvad stort och ädelt lifvet har tog Sveas anletsdrag inför hans öga. — Den allt ädelt och sublimt hädande karrikatur hvartill det svenska så kallade frihetssinnet i senare tider ötvergått, utgjorde derföre en honom oupphörligt anfäktande plågoande. Han sade åt mig, ett par månader före det han fick sitt första anfall: Den der nedrigheten, som oupphörligt utsmyckar sig med liberalismens importerade utnötta fraser — fraser, dem äfven jag älskat innan jag lärde känna deras verkliga mening, eller det, hvartill de kunna missbrukas — qväljer mig till döds, och dervid stodo tårarne honom i ögonen. Han längtade till försoning med mensklighetens högre lif, icke blott för sig sjelf, utan äfven för Sverge — och denna senare längtan blef slutligen hopplös. Han yttrade utt Svea: Jag ville ge mitt lif, min sällhet, tusen gånger, för att ej se ditt fall, din skam, din sena ånger. Dessa ord voro profetiska. Han fick verkligen ge sitt lif och sin sällhet tusen gånger innan den slutliga förlossningens timma slog. Det finnes en mängd menniskor som säga, det de värdera honom såsom skald, men klandra honom såsom politiker. . Detta är dumt, ultra dumt, ty hans hat til rabulismen hade stt nödvändigt sammanhang med det djupaste innehållet af hans poesi; och de, som äga så, gifva äfven derigenom tillkänna, att le af den senare icke förstå ett jota; och le kunna gerna låta bli att med sina platta vepriselser besudla hans minne. Det, som inder den senare afdelningen af hans lefnad, ller sedan han blef biskop, föregått i hans nre, är för mig vördnadsvärdt. Det är ett idelt sinnes strid med sig sjelf, en, af de jupaste lidanden genomträngd, försoningsrocess, ett inre martyrium, som det svenska änkesättet genomgick hos en af sina rikast trustade personligheter; en verklig skärsid, — och det är fromt och hugnande att ro, det den numera befriade anden gick ren ch luttrad derur.