Aftonbladet – 17 juni 1868, sida 3

utan påstod att han var så god sjöman sor både den och den. Om han hade velat lyd mig och bara hållit sig intill kusten, som ja känner till något, hade ingen fara varit p färde, men så skulle han nödvändigt ti lomskäret, för di hade sagt honom att frö ken ibland brukar spisa frukost der iho med fiskrarne. Så fick vi syn på en bål som var fastgjord långt borta någon stan: och det trodde han var hennes, och så hö han sig inne mellan skären för att sen land på ett ställe, der man inte kunde se honom Der träffade vi på en gosse härifrån, som v hade talat med sista torsdagen, och han sa att fröken icke var der och att det riktig lomskäret med sin klippa låg mycket längr ut i hafvet. Men han ville inte föra oss dit sa han, för vår båt var mycket för klen och dyningen för stark, och dessutom va fröken inte der heller, sa han. Men brasi lianaren var envis som synden och påstoc att han ville ha reda på Just det der stället Han tänkte nog att han skulle öfverrask fröken der en gång ändå, och så göra någo spratt för att bli ar med besättningen; kansk ha dit några skojare sådana som han sjel för att börja gräl och sen göra sig till en sam herre på täppan. En tocken en, son han, ä i stånd till allting, det vill jag ka vera för! Nå, sen både hotade han den de unge gossen och lofvade honom allahanda tills han fick honom me sej, och sen kan n väl tänka hur det gick. Vi hade kommit hamn, men kunde inte fastgöra båten, utar den for för hin i våld och kastades sen hi igen af en våg och krossades mot klippar som ett drickesglas. En hel timme. höllo v på att samla upp spillrorna, liksom det skull gagnat till något. Men jag blef rent öfve mej gifven och lade mej Då toppen af skäre; när floden steg, och så tänkte. jag bara på att jag nu skulle dö. Det ä allt hårdt fö en hygglig gosse med vackra förhoppningai på framtiden att så der se döden midt fö ögonen, utan att kunna. .undgå den.:.n Här vågade sig berättaren in på åtskil. liga filospllska vollöxioner äfvensom något I