Aftonbladet – 17 juni 1868, sida 3

ur ning underhällna och fostrade själslyte. Bal 1 I durs-templet med dess frid och lycka ka Ijicke återuppbyggas i något menskligt bröst Isom icke äfven på Freyag altare kan hem -bära ett rent hjertas heliga offör. — Här vi r jag ieke missförstås! — Ingeborgs skald, ha n som mer äåx någon ancan 1 vårt land för mådde skildra qvistians bild, icke blott skön utan äfven hög, ren och ädtt och tillerkänd henne makt att öfvervinna det på sig sjel förtröstande kämpalifvet, och kalla kärnpe tillbaka till dyrkan af det heliga i menskligheten, som fordrar offer och lydnad, han va ren i sitt inmersta. Men det var just konflikten emellan detta ädlare inre och des deremot kämpande fietide, som gjorde att der senare öfvergick till vansinnighet. Hade icke denna ädlare kärna funnits till i hans själ utan äfven hans innersta verkligen hyllat sinlighetens makt, hade han icke af den senare lidit så djupt, och andra verkningar hade deraf uppkommit, än vansinnighet. Det djupaste hos Tegner är dock hans verkliga religiositet. Det är genom denna, som hans skaldekonst, mer än någon annan svensk poets, är genomträngd af det sublimas id. Detta vill man i allmänhet icke medgifva, utan tvärtom har jag hört de flesta, äfven af hans vänner, oupphörligt yttra: Han är en stor skald, men en hedning, och det hade varit en lycka både för honom och kyrkan, Jom han qvarstannat i Lund och ej blifvit Tbiskop. Jag anser detta för ytligt. Tegner, I med alla de ofvananförda förvillelserna, hvilka man väl med förtalets vanliga fintlighet mycket förstorat, men hvartill han dock gjorde sig verkligen skyldig, var sannolikt djupare genomträngd af kristendomens ande, än mången ultra ortodox dogmaticus. Men för att kunna våga några omdömen i dylika frågor, bör man väl göra sig redo för hvad man egentligen förstår med kristendomens ande;ty man kan ofta mena något sådant dermed, att det alldeles icke passar in på Tegner. Jag vill, för att göra min mening någorlunda klar, anföra följande. Det första uti kristendomen är tron på Gud. Inom menniskans tankeverld måste alla falska Gudar falla, om den eviges majestät skall i full klarhet kunna träda fram, och blifva både tankens och handlingens, både förnuftets och viljans positiva, absolut bestämmande makt och hyllningen af denna makt är dyrkan, Det andra uti kristendomen är tron på mensklighetens bestämmelse. Vårt slägte är bestämdt att genom tron på Gud nyfödas och helgas och att blifva mäktigt att på jorden utföra den nya skapelsens verk, och herraväldet af denna tro öfver tänkesättet är kärlek. Med dessa kristendomens begge hufvudmomenter komma individualitetens anspråk i strid, och utan uppoffring af dessa kan ingen försoning med kristendomen, ingen verklig hyllning af dess höga verldsåsigt ega rum. Jag vill nu icke sysselsätta mig med någon betraktelse af hvad mängden kallar kristendom, ty der uppfattas icke denna såsom fordran på individualitetens sjelfuppoffring, utan tvärtom såsom medel att förhöja dess anspråk. Tegner hade djupt och med kärlek uppfattat individualitetens ideal, såväl den råa nordiska kämpakraftens, som den grekiska bildningens. Men ingendera tillfredsställde hans innersta längtan, ty denna sökte Gud och ville försonas med honom, d. v. s. genom offer af allt hvad som kan kallas anspråk, underordna ee TKR Ur neA Mild sig under den heliga verldsordning, som ut-. gör mensklighetens högsta lag och leder henne . emot sin bestämmelses mål. Det är såsom skald, och i den gamla nordiska verldsåsigtens namn, som han uttalat denna längtan. Huru djupt den senare förmådde genomtränga äfven hans lägre varelse, den der jordiska bördan, hvilken vi alla måste släpa med oss, och som isynnerhet för skaldens uppåtsträfvande ande måste kännas tung, hör nu icke till mina betraktelser. Det är nog att hans skaldehjerta och skaldesinne, med fullt allvar och djup värma hyllade försoningens tordran. Det är af vigt, att denna hyllning utgick, icke från en ursprungligen from och vek personlighet, utan från en, som ej blott, såsom redan är sagdt, nästan till dyrkan älskade både nordmannalifvets och hellenismens personlighetsidealer, utan äfven starkt sympatiserade med vår tids frihetshjeltar, i synnerhet med Napoleon! Den skaldedikt, han 1813 författade tili den senares ära — Hjel en — är märkvärdig. Ställ den bredvid 3eijers Viking, huru stor är icke skiljaktigeten emellan dem äfven der? Tegners hjelte, sä verldseröfrare han var, kände sig dock vara blott organ för en högre makt. Viingen deremot erkände väl, att ödets makt var större än hans, och att han i striden leremot måste falla, men för dess tjenare unde ban dock icke anse eller erkänna sig. Pegner förstod offrets betydelse och att det ällde individualiteten sjelt! På jorden går 5 örsonarn kring — och heter död,. — Offet måste således vara fullständigt, och den efvandes försoning är i eget bröst, genom offret af — sitt eget hjertas vilda hat, sin gen hämnd. Hans bön i skaldens morgonsalm: ärans, guldets, maktens åträ vike, rån mitt rena hjerta, från Ditt rike,, kom ydligen omedelbart ur hans innersta. Det r således tydligt, att denna längtan efter örsoning, eller till den individualitetens förandliog hvarigenom den blir underordnad ? rensklighetens gemensamma lif och försyens heliga ordning, utgör sjelfva grundraften i hans poetiska åskådning, eller det, varpå dennas betydelse och karakter väentligen bero. Sin hedendom eller sin yllning af de nordiska och grekiska Fr ghetsidealerna måste han, så kära de äfven ör honom voro, således uppoffra; och dermte måste han helt och hållet emancipera mr h mm Mt RR 9 ifran det maderna frihetskrämeriets me