Aftonbladet – 16 juni 1868, sida 3

Detta hade varit för mig en märkvärdig dag, utan att räkna den omständigheten, att en skyhög våg döpt mig till sjöman. Det som gaf den betydelse var, att jag förvärfvat mig Celies förtroende och jag kan säga vänskap, och detta bade jag erhållit icke genom årslånga pröfningar, som jag förut tänkt mig, utan af en händelse, nedfallen öfver mig som en blixt. Också kände jag mig nästan rusig af glädje öfver att så der med ens blifva försatt in i den innersta, mest excentriska och heligaste sidan af hennes lif. Jag var redan mera förtrogen med henne än Montroger varit i all sih tid. Jag hängaf mig åt henne helt och hållet och det tycktes som om jag blef antagen och detta utan prof, utan examen. Jag var alldeles utom mig af glädje; jag hade lust att skratta, att gråta, att uppgifva fröjderop; men jag tillbakaträngde inom mig all denna hänryckning, tack vare det lugna och helsosamma inflytande, som de öfriga bordsgästerna utöfvade på mig. På en bal, midt under verldens kalla och lättsinniga blickar skulle min hemlighet kanhända ha undsluppit mig, men i denna hydda och bland de enkla fiskrarne återkallades jag hvarje stund till aktningen för mig sjelf. Stephen kände äfven samma inflytande, ty han tänkte icke på att röka sin pipa eller att ensam föra ordet för att bara tala om målarekonsten och ändå hade ban icke ledsamt. Han hörde på mr Bellac; han betraktade Celie och såg ut som en igelkott fången i en silkesmuff. Bellac tyckte äfven om folket i Canielle och var tillsammans med dem hvarken blyg eller tafatt utan tillät sig åtskilliga frågor, ty allt var för honom ett ämne till studier och han hade äfven lärt sina elever att observera. Samtalet var således verkligen ansenämt och innehållsrikt. Den minst allvarliga denna afton var emellertid just Celie. Hon pratade medl qvinnorna och skrattade åt deras historier, hon lekte med barnen, och jag återfann hos henne den skatt af glädighet, som jag ansett vara endast ått reelsemttlel för tillfället; men sum läg på dju