Aftonbladet – 16 juni 1868, sida 3

på Celio Barcot. Må han torka sig i rc framför sin härd! Hon var glad och tycktes lycklig. Lefve fröken! utropade mamma Guillaume. Då hon är hos oss, tycka vi riktigt att hennes gala leende lyser opp hela kammarn! — Och å hon nu lutade sig ned mot Celie för att byta om tallrik, kysste Celie hjertligt den gamlas skrynkliga kind. Denna kyss, så nära mig, och oaktadt endast en gärd af en sorts dotterlig välvilja, kom mig dock att lätt rysa af afund. Ni fryser? utropade Celie okonstladt. Ni måste äta, det är det enda botemedlet... Ni äter ju ingenting! Sjelf gaf hon mig exempel, i det hon åt allt hvad som bjöds henne och det med en ungdomlig aptit. Måltiden var långt ifrån läcker, men det tycktes hon alls icke fästa sig vid. Hon hade ända från barndomen lefvat bland bönderna och hennes förlustelse hade varit att lefva som de. De gamla qvinnorna sade du till henne och hon sade ni till både dem och gubbarne, men du till alla de andra. Hon var såsom tillhörande familjen, och detta icke allenast hos fader Guillaumes utan i alla hushåll inom den lilla byn, ty efter alla utflygter till sjös, blef hon alltid bjuden hem till dem, som åtföljt henne ut, och den förstkommandes bjudning blef alltid antagen. Jag förstod af samtalets gång att hon ofta brukade inbjuda sina värdar i byn till sitt bord och att de der funno sig lika hemmastadda som hos sig sjeltva. Då jag såg dem så hyggliga i sitt uppförande, så artiga och uppfyllda af så djup vördnad för henne, fann jag att dessa bönder, länge behandlade som menniskor, också blifvit det till slut. Deras lugna natur, deras sträfsamma yrke och den religiösa känsla som deras brödraskap i faran grundlagt, bade gjort deras sätt allvarligt utan tillgjordhet och deras språk värligt och passande. Jag fann hos dem denna utomordentliga takt, som så ofta är medfödd hos folk, der man minst skulle vänta det, och hvaraf: frånvaron ofta är så allmän och så stötande hos en del persuner met både exempel vch uppfostran.