Aftonbladet – 12 juni 1868, sida 2

som helst, försökte vi det icke. Fader Guillaume, som erhöll ordres af Celie, gaf ett hastigt tecken åt de andra båtarne som seglat före oss, och som nu skyndsamt och utan iakttagande af någon vidare ordning trängde sig omkring vår, hvarefter vi alla styrde mot ett mera aflägset skär, hvilket Celio Guillaume ej funnit nödigt att undersöka första gången. Svallvågorna, som ökade sig i den mån vi höllo öppna sjön, gräfde under vår väg sådana afgrunder, att, då vi dykte ner deri, vi voro som begrafva mellan deras gröna kristallväggar. Då vi åter kommo upp på vågornas hvita kammar, reste sig Celie upp och spejade ut ötver hafvet med en kikare, den hon derefter riktade åt mig och bad mig se deri, och jag varseblef då i min tur tre mörka punkter på det ödsliga skäret. Vi skyndade så mycket som möjligt för att komma dit. De öfriga båtarne måste, oaktadt alla sina försök, ändå blifva efter, men de följde i alla fall med fullt förtroende vår, som var den ledande stjernan och som först hann fram. Vi sågo då Celio Barcot, uppkrupen på en klippa, som hafvet piskade med raseri och mot hvilkens lodräta väggar det oupphörligt kastade spillrorna af en liten krosgr d hi det h f kli Flyktad hit u å det högsta af klippskären, som vid Hodens ankomst alltid öfversvämmades, satt den stackars gossen der och sträckte med ängslan armärne emot oss under det att en manlig figur i sjömansdrägt, men starkare och af större proportioner, höll i famnen en kamrat, som tydligen var afsvimmad. Några ögonblick till och deras belägenhet hade varit förtviflad. Då de sågo oss nalkas så fort som möjligt och märkte att vi kastade ut en fina till dem, tvekatle de fock