Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 3

en af den tillbedda frökens lyckliga gudsöner. Midt under dessa drömmerier, öfverraskades jag af sömnen — jag hade varit tidigt uppe på morgonen — och sof ljuft två hela timmar, invaggad af vägens entoniga sorl och af vinden som smög sig in mellan klipporna. Då jag vaknade, skamfat öfver min lättja, såg jag Stephen fördjupad i sitt arbete och Celio Guillaume läsande i en tidning som jag medhaft och som ej tycktes intressa honom öfver höfvan, att döma af de väldiga gäspningarne. Vistelsen på skäret var också icke särdeles angenäm eller u,pfriskande. Med undantag af det lilla hörn, der vi funnit en fristad, trängde blåsten in som ett tveeggadt svärd öfverallt på denna lilla klippvra af ett halft tunnlands omfång. Der växte ej så mycket som ett grässtrå och de fattiga vattenväxterna, piskade af de alltid vreda vågorna, voro trasiga i kanterna och oigenkänneliga. Att tänka sig att jaga på detta ställe var löjligt. Somliga grupper af dolde för oss utsigten af kusten och ven klippans topp. Taflan var mörk och ängslig. Slutligen samtyckte Stepben till att vi skulle packa in och ge oss af, och Celio Guillaume hojtade efter Celio Barcot som han förmodade antingen gick omkring och hängde läpp eller hade lagt sig att sofva i närheten, men ynglingen svarade icke och vi ströfvade förgäfves omkring skäret, först på klippåsen, sedan på båt utefter stranden. Men oaktadt den noggrannaste undersökning, funno vi icke det minsta spår efter honom. Vi började blifva oroliga. Det var omöjligt att han simmande kunde uppnätt land; dertill var dels afständet för stort, dels gick sjön för högt och dessutom påstod OCelio Guillaume att Barcot hvarken var god sim