Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 2

Verkligen ? Men vi skola ej nu tala om OCelie; då blifva vi sittande till ljusan dag, och jag känner mig trött. Jag var icke envis, utan lät samtalet falla just då det för mig hade det största personliga intresset. Men min eftergifvenhet kom sig deraf att tants helsa var ömtålig, hvilhet på sätt och vis gjorde henne äldre än hon var. För resten hade jag märkt att tant icke forma talade med mig länge i sender om mille Merquem, vare sig derför att hon, tillföljd af sin lifliga vänskap för henne, fruktade att i åtskilliga saker se mel hennes ögon, eller också derför att hon hyste någon hemlig misstanka öfver tillståndet i mitt inre. Följande dagen talade hon högst obetydligt om den lille skeppsbrutnes adoption. Det föreföll henne vara den enklaste sak i verlden. Hon hade endast bekymmer öfver sin dotters framtid.