Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 2

STOCKHOLM dch H Juni, Hvad kan man hoppas af det blifvande kyrkomötet? Säkerligen sväfvar, i dessa dagar, på många äppar denna fråga, som en af våra yngre ikademiska teologer upptagit till besvarande sist utkomna häfte af Teologisk Tidskrift. För snart ett årtionde sedan anmärkte en ramstående man inom svenska kyrkan, att värt prestestånd ej fått åtnjuta tillbörlig eder för det prisvärda beslut, hvarigenom let för sin del antagit och således af rege-l. ringen begärt en lag om kyrkomöte). Vi skola ej här undersöka, om det varit mycket orättvist att vägra presteståndet den heder, hvarpå man i detta hänseende för dess räkning gör anspråk, men kunna ej underlåta att anmärka det egendomliga förhållandet att, sedan ett kyrkomöte blifvit stiftadt, redan ör fem år sedan, genom förordningen af den 16 November 1863, åtminstone ej till allmänetens kunskap kommit några vittnesbörd om presterskapets önskan, att den nya institutionen måtte så snart som möjligt träda i verksamhet till främjande af de vigtiga ändamål den afser. Författaren af de bekanta Betraktelser i representationsfrågan uttaade ock 1865 sin förundran härötver i dessa ordalag : Förf. har, ända sedan kongl. förordningen den 16 Nov. 1863 utfärdades, väntat på sammankallande af ett kyrkomöte till diskussion af dagens vigtiga kyrkliga frågor rörande undervisning, kyrkotukt, kyrklig förvaltning, presterliga befordringslagar m. m., men förgäfves. Kan det vara möjligt, att regeringen saknat initiativ af ett prestersk anser deltagandet i riksdagen i h svärligt och i jemförelse med pre egentliga verksamhet, såsom det gudomliga ordets förkunnare, högst otillfredsställande, men som är så nitiskt för de kyrkliga frågorna, att det för dessas skull mot sin vilja låter draga sig till en för dess egentliga verksamhet så främmande församling, som den af idel verldsliga frågor upptagna riksdagen? Sedan de anförda orden skrefvos, har just det inträffat, nemligen presteståndets utträdande ur riksförsamlingen, som tillförene alltid påstods framför allt annat göra en särskild kyrkorepresentation ej blott önskvärd, utan oundgängligen nödvändig; men äfven under de två år, som snart gått till ända efter den nya riksdagsordningens datum, har regeringen saknat initiativ, från presterskapets sida, till kyrkomötets sammankallande! Detta förhållande synes oss böra bevaras i sigte, när man vill lemna svar på den frågan: hvad kan man hoppas af det blifvande kyrkomötet? Ty det vittnar i alla händelser mera om vis inertie, eller till och med räddhåga för att så der enkom och under hela landets spända uppmärksamhet vidröra de kyrkliga frågorna, än om det nit och in-tresse som, så länge ingen kyrkomötesinstitution fanns till, i så väl valda och mångfaldigt varierade ordalag gåfvo sig tilkänna. Sedan man fått i handen det medel för sin nitälskan, som man så länge önskat, tyckes ilvern ha svalnat och egandet af det åtrådda föremålet ha blifvit kärlekens död. Om vi ;j alldeles taga fel i denna uppfattning, så törefaller det temligen gifvet, att från den presterliga delen af kyrkomötet — helst som den är dominerad af den prelatensiska sjelfskritvenheten — föga är att hoppas af det. som till botande af församlingens mänga och svära refvor är af nöden. Det vill synas oss klart, att man på det hället skall intaga en ytterst försigtig defensiv, söka undvika allt uppseende och, med begagnande af terrängens fördelar, så obemärkt som möjligt uthärda de betänkliga fyra veckor, som börja med den 3 nästkommande September. Denna förmodan kan ej annat än vinna stöd af det program för det stundande kyrkomötets verksamhet, som i ofvan nämndå uppsats af akademiadjunkten Th. Norlin blifvit framlagdt. För oss åtminstone ter det sig såsom högeligen betecknande, att programmets författare i främsta rummet sysselsätter ig sjelf med, och pakallar kyrkomötets uppmärksamhet åt de kyrkliga formulärerna, hvilkas brister, i förening med den Lindblomska katekesens underhaltighet och åtskilliga psalmers semipelagianska uttryck, af honom antagas vara den vigtigaste orsaken till separatismen. Kyrkomötet bör, enligt hans mening, i första rummet taga denna angelägenhet om hand och hos K. M:t anhålla om utarbetande af förslag till ny handbok, psalmbok och katekes, att framläggas för nästa kyrkomöte. Näst efter denna fråga nämner förf. jemkningar i de presterliga befordringslagarne; vi anteckna med nöje häns erkännande, att isynnerhet den enskilda s. k. jus patronatus fordrar kyrkomötets ingripande. Vidare yrkar han presternas befrielse från kungörelsers uppläsande; domkapitlens reorganisation, så att lekmanna-elementet må blifva uteslutet; ny dissenterlag; petition till K. M:t mot den sedan 1867 hvilande grundlagsförändring, hvarigenom religionsfriheten komme att något utvidgas; åtgärder till prestbristens afhjelpande; inskränkning af de många ederna. Endast i förbigående anmärka vi här, då vi ärna särskildt till detta ämne återkomma, att förf. i två af de ofvan anförda punkterna uppmanat kyrkomötet att öfverskrida ränserna för sin befogenhet. Kyrkomötet är en representation för svenska statskyrkan och eger att befatta sig med dit hörande kyrkliga mål; det må afgifva utlåtanden, föreställningar och petitioner om anordninee ) J. H. Thomander: De kyrkliga frågorna. Örebro 1860. Sidd. 3—A RA se seetstnd are SATTE STEREO Verkligen ? Men vi skolaei nn tala om Cehkas då