Aftonbladet – 10 juni 1868, sida 2

reska och dramatiska i saken går totalt förloradt, och när allt är öfver, är man så trött, att man ej orkar tänka tillbaka på hvad som skett. Man är glad att få komma hem till sitt och sofva ut. Min fröken! Det är fåfängt ni söker inbilla mig att ni uträttar alldagliga saker och på ett alldagligt sätt. Om ni icke vore höjd öfver allt småsinne, skulle jag anse att ni gjorde er till en smula; men jag vet att så icke är fallet. Ni vill så gerna att andra menniskor skola misskänna, att ni misskänner er sjelf till slut. Men jag tycker ej om er mindre för det och för att säga hela sanningen... jag tillber er. Det är er likgiltigt, jag vet det; ni är öfvermätt på den tillgifvenhet och beundran som ni uppväcker. Ni lefver i en sfer så hög och ren, att de ord hvaraf man betjenar sig vid ett dylikt tillfälle, hvarken kunna förvåna eller oroa er, och utan tvifvel är ni den enda unga och vackra qvinna, till hvilken man utan tvekan och utan att störa hennes lugn kan säga — jag älskar er ända till svärmeri. Ni kan göra hvad och hur ni vill, och ni vet ändå att man skall beundra er och att den som icke gör det, är en rå barbar. Låt således mig beundra er, likasom sjömännen i Canielle göra det; ni får derigenom en vän och en slaf mera, ingenting vidare. Sanningen hade undsluppit mig utan öfverläggning och oaktadt jag föresatt mig att vara varsam. Jag komicke ihåg att jag nu riskerade allt. Jag tror bestämdt att jag skulle talat på samma sätt i Montrogers närvaro, i tants — ja, i hela verldens. Jag kunde icke motstå den sanningens ande som införde mig i detta ögonblick, och jag såg ven att hon icke blef förtretad. Jag hade emellertid knappast kunnat tro, att hon skulle låta mig tala till punkt, utan att