Aftonbladet – 8 juni 1868, sida 3

a TOR of TM Of fr et Som skådespelare qvarlemnar hr Jolin et aktadt minne; hans ämsta skapelser, e Axel Wapensköld, en Gaspard, Cocquenet von Urne, Rollen, Per m. fl., ha ständigt ut märkts af en egendomlig frihet och friskhet som alltid gjort honom gerna sedd. På se naste tiden, då hans talang blifvit betydli mer använd än förr, har han också visa sig mägtig af en allt djupare, mer individualiserad och kraftfull framställning, och det ä) saledes en verklig och högst kännbar förlus var dramatiska scen lider genom hans bortgang. Hvad som får trösta oss, är hr Jolins bestämda löfte att fortfarande verka som dramaturg, ett löfte hvarpå vi måste ta fasta då man betänker, huru få de krafter ännv äro, som med någon framgång egnat sig åt vår dramatiks odlande. Publikens uppriktiga tacksägelse för hvad som varit innebö Isålunda äfven en uppmaning till vidare fortgång på författarbanan, der hr Jolin redan vunnit en så framstående och aktad ställ-Ining. Vi ha icke på långliga tider, knappast sedan Jenny Linds uppträdande a vär scen, varit vittnen till ett så entusiastiskt erkännande, som Jolin rönte af publiken. Inropningarne ville aldrig taga slut. Buketter och kransar regnade. 1 alla blickar lästes ett uttryck af hjertlig tacksamhet, af lifliga sympatier för den frejdade artisten, hvilkens konstnärskap, författarskap och personlighet samverkat derhän, att han med glädje kan säga, att antalet af hans vänner är oräkneligt. Efter D. N. meddela vi följande sammanfattning af det versifierade tillfällighetsstycket På gamla dagar I denna fortsättning, som kallades Skådespelaren på gamla dagar, såg man Axel Wapensköld — som icke hade skytt att begagna hvilka medel som helst, till och med åliga, för att förmå sin fader låta honom blifva skådespelare— man såg denne, sedan han längesedan lemnat teatern och var gammal vorden, förvandlad till en affälling från sin egen forntid. Han älskar icke teatern längre; han hatar den. Han är med sina 2 döttrar och sin gamla hushållerska en enstöring i skärgärden, — Han skyr menniskorna, men älskar varmare naturen och snillets verk. Men swa döttrar har han icke lyckats bibehålla så obesmittade af teatern, som han ror. De ha besökt en badort i grannska pet, den ena har uppträdt på sällskapsteater der, hon har känt gudagnistan tändas inom sig — och dessutom har hon blifvit Hennes syster är lyekligtvis fri från kärlek till den dramatiska konsten, men älskar i stället en af dess idkare. Dessa olyckor måste dock uppdagas för gubben, för teaterfienden. Han ger skäl för sina förändrade tänkesätt, för sin leda till teatern. Hörom honom: Ack, hvilken njutning att på vågen gunga! Det är som hvarje fiber ville sjunga om frihet, friskhet, lefnadslust och mod; det är som hvarje ådra bytte blod hos gubben. Ack, uti min lilla båt, jag tycker mig en fågel lik och sväfvar på mina årors vingpar fram min stråt emellan blåa rymder, skiljda åt, men inför hvilkas djup min. själ ej bäfvar. En himmel under och en ofvanom, och båda tyckas locka: kom, ack kom! Och sedan, då jag tröttad kastar ankar, sträckt i min båt mot mjuka kuddars stöd, sjelf, ack, en stackars Lazarus i tankar, mig spisar mätt af snillets öfverflöd, hur huft att, vaggad af en vänlig bölja, få lefva med i andens stora verld, och ljusets kämpar undrande få följa på deras riddarfärd, nej himtafärd. : Tänk, hvilken skilnad på min förra lefnad bland träd och buskar, mälade på duk — l (att icke blotta minnet gör mig sjuk! —), bland berg, som kunde flyttas in och ut, bland vågor, hvilkas väta tagit slut, i gas och källarluft — jo det var trefnad! om när man, efter qvällens mödor väckt, sin jä i tankens guidflod ville bada och handen mot en snillrik bok var sträckt, då tvangs man att ånyo genomvada, af pligtens ferla jagad, dessa träsk af tadda roller, der man fåfängt letar en snillrik tanke, som till hunger retar, en enda qvickhet blott till morgonbäsk. En komiker dessutom har ej rang vid konstens hof att spela hjel:eroller, nej karakterer utan sammanhang, dagsländor från Paris, en hel falang, dem skall han skapa om med sin talang till snilleverk — tills han en gång får koller. Hvart konstnärslif har sina morgondagrar, sitt friska källsprång ifrån Helikon; svart kommer stunden då berömmet magrar. Artisten är en leksak för publiken, ett experimentalfält för kritiken. De goda rollerna, de sina ut, man bildar queue för att dem få till slut; man slipar sin talang i hundra facer, men ändå skriks på nya hvar minut. Talangen vare huru stor han vill, på några år ban känns dock utantill, och nödgas lefva, ack, på minnets gracer. Publikens illusioner börja ramla, den vill ha nytt, blott nytt för. allt det gamla, Men allt som skulle varit konstnärns heder att i sin mån bli tolk för dygd och seder, att gissla last och lyten med sitt spel; uti den hedern får han föga del, då hvarje lustspel snart till mål sig satt, att köpa sflinarns, icke tänkarns skratt. Nej, sorgelig är skådespelarns stråt, då dramäturgerna ej gå framåt; han ledes som en björn af dem i ring, de äro allt, och han är ingenting. AA AA AA KA ÅR nn I dessa rader och på flera andra ställen at hr Jolin, förmoda vi, uttryck åt de känlor, den stämning, som förauledt honom att mna scenen långt tidigare än andra skö pelare, hvilka icke äro i den lyckliga ing som hr Jolin att, oberoende af kontrakt ch lön, kunna lefva i idylliskt lugn Dock än en gång jag skulle vilja beträda scenens minnesrika tilja. I Jag har ej tackat, aldrig sagt fa