Aftonbladet – 4 juni 1868, sida 3

bärlig för kustboarne; hon behöfde alltså icke köpa deras tystnad: Det var hennes lust påstod man, att tillsammans med dem trotsa vinden ute på hafvet, och ännu hade aldrig någon olycka händt henne. De egnade henne Jen nästan vidskeplig dyrkan. Hvem skulle väl då varit nog otacksam och nog oklok att förråda henne? Ingen! Och om också någon velat det, hvilket var otänkbart, skulle han ej för de andra vågat det. Och om vi än antaga, sade jag till mig sjelf, att kärleksäfventyr, liksom brott, företrädesvisupptäckas på det ställe, der de tilldragit sig, så — hvem vet hvad som kan hafva tilldragit sig under den resan som mademoiselle Merquem företog straxt efter amiralens död? Som detta plötsliga försvinnande är förbundet med ett smärtsamt minne, talar hon föga derom, hon tyckes nästan sjelf ha glömt bort hela resan och utan tvifvel har ingen annan vågat fråga henne något derom, men icke förthy har hon varit borta i aderton månader utan att man egentligen vetat hvar hon uppehållit sig, och på en tid af aderton månader kan man genomlefva ett helt lif af kärlek och förtviflan. Jag antog således som en mölighet att i Celies hjerta funnits en kärlek, den farfadrens bestämda befallning och Montrogers anspråk inristat ännu tydligare — ty man vet hvad motstånd i sådana fall uträttar — och att denna kärlek just under resan nått sin höjdpunkt och sin upplösning, en olycklig upplösning utan tvifvel, som skulle kläda i sorgdrägt hennes återstående lif efter att i hennes hjerta ha lemnat outplånliga spår. Således —; hade den vackra grannen kunnat älska någon gång i sitt lif, så älskade hon kanske ännu. Hon var intet skenhelgon; ingen biktfader emottog hennes innersta tankar. Bellac syntes mig föga vuxen en dylik roll. Han intresserade sig vida mera för hvad som tilldrog sig på planeten Mars än han et ber sig om att iakttaga de moraliska revolutioperna i ett menniskohjerta. Han var älskvärd och god, tillgifven, lärd, underhållande, men — han var sjuttio år och bäns