Aftonbladet – 4 juni 1868, sida 3

Montroger var alltför sansad för att bli inspirerad; han hade tvekat, han hade för alltid förlorat partiet. Mademoiselle Merquems samvete kunde således vara fullkomligt lugnt. Hon hade nt rättighet att bortgifva sin hand åt hvilket helgon eller hvilken svärmare som helst. Hor hade rättighet att älska. — Hvarför älskade hon icke? Montrogers förtroenden hade således icke gifvit mig nyckeln till gåtan, och jag var frigare än någonsin att få denna utredd. Var det då verkligen sannt att hon aldrig älskat någon? , Hur kunde man veta det? Man hade påstått att på landsbygden aldrig kunde bevaras en hemlighet. Derpå trodde jag ej. Mademoiselle Merquems bostad och vanor lämpade sig alldeles förträffligt för det hemlighetsfulla. mellan hennes slott — en labyrint i och för sig — och den gamla gård, der mr Bellac utförde sina lärda experimenter, sträckte sig i skarp sluttning en park med sekelgamla träd, uppfylld med snår och klippor och kringgärdad af höga, väl underhållna murar, hvilka aldri möjliggjorde någon öfverraskning. Ingen kom någonsin in i denna tillflyktsort, hvarest borgfröken hade, efter hvad man sade, en hydda, som tjenade henne till arbetsrum, och. hvarest hon uppehöll sig en del af dagen. Då hon befann sig der; tilläts ingen att besöka henne. Den gamle f. d. sjömannen, som hade husets inre om hand, var nästan lika otillgänglig, och då någon efterhängsen person, som var obekant med husets vanor, envisades att slippa in, svarade gubben bestämdt: Mademoiselle är icke i slottet och det tillhör icke hennes folk att utforska hvar hon är. Ingenting hindrade således att icke mademoiselle Merquem mycket väl kunde dölja Armidas trädgårdar i detta otillgängliga kaos af gamla träd och färglösa, af hafsdimmorna inhöljda klippor: Hon kunde från höjden a! det för de oinvigde otillgängliga tornet kalla sin Leander genom hemliga tecken åt alla väderstreck. flon var rik och frikostig, tillbedd rf folket, hjelpsam Och såletlvs otun