Aftonbladet – 4 juni 1868, sida 3

art; den ordning, som hans närvarande regelbundna lif bragt i hans affärer; det anseende han åtnjöt; den goda aptit och förträffliga sömn han hade: allt detta var er viss ersättning för grämelsen att icke få gifta sig med den qvinna han älskade. Denna grämelse har för öfrigt känts af så många andra olyckliga, och varit för dem, hvad den åttiårige kaffevännen sade om kaffet: ett långsamt dödande gift, och Montroger hörde icke heller till dem som dö af grämelse. Han hade rört mig genom sin öppenhjertighet, det var allt; men han var icke menniska att få mig smärtsamt skakad af sin olycka. Jag hade verkligen en gång ansett mlle Merquem för en underlig och grym varelse, men nu kunde jag ej annat än le, då jag upptäckte att orsaken helt enkelt var egoism, för öfrigt ganska förlåtlig hos en öfverlägsen qvinna, som man vill döma till det ödet att bero af en godmodig, frodig skapelsens herre utan vidare själsgåfvor och utan verklig kraft. För mitt minne återkom nu en punkt i hans berättelse, den han blött helt lätt vidrört, men som jag ansåg för sjelfva kulminationspunkten, nemligen då hon yttrade di der orden: Kan ni svära, nu sedan ni ij en man som har erfarenhet af lifvet, att ni skulle vara mig uteslutande trogen till döden ? Hade hon i detta ögonblick känt sig rörd eller varit frestad att antaga hans anbud? Var det måhända ett skämtsamt prof, dervid hon var säker att beslå honom, eller var det ett stort försök för att ifall han verkligen svurit, återföra honom till det rätta genom att uppoffra sig sjelf? Eller var det kanske en glimt af kärlek, en sorts ånger öfver hans förspillda och ofruktbara lif, ett sista försök att tro och att älska? Huru som helst, hade profvet i alla fall varit för starkt för den hederlige Montroger. Han hade hvarken velat eller kunnat ljuga. En man med häftiga känslor afgifver sin ed utan betänkande vid ett dylikt tillfälle. Han tror sig icke göra orätt, han vet kanhända icka ens att han-ljuger; han är besjälad al passtonens eld; han Öfvertygar; han hänför.