Aftonbladet – 30 maj 1868, sida 3

De stå hos hjelten, att han icke svigtar, När han skall trotsa plågor, faror, död. De sätta sig som skydd vid barnets vagga Och smeka, kyssa det till slumrens blund, De styra seglarns verldsberesta flagga På oceanen som i klippigt sund. De komma tröstande till plågans läger Och ge den sjuke helsodrycken in, Och säga honom det, som Mästarn säger: Var trofast, så är lifeets krona din De räcka honom trogna broderhanden, När han skall lossas ifrån jordens band, Och visa vägen upp till himlalanden På andra sidan grafvens mörka rand. De hjelpa honom, när han börjar stafva De första orden utaf himlens språk, Och stödja tanken, som vill gerna snafva, Ånnu intrasslad uti jordiskt tråk. Snart han förnimmer, huru sinneverlden Är blott en förgård till en högre sfer, Och hur den inre eller tankeveriden r mera verklig än den yttre är. . Materien är andens gröfsta klädnad, Stel, styf och tung, förgänglig som man vet, Den kemiska processens sista välnar Med sitt inslag af elektricitet. Km denna hoja anden skall frigöras, l I Puppa, och mot skyn Bevinga äss on föpRR Försvinnande i solglang för vår syn. Sen går, ban in i andra regioner, Aflägger der sitt inres lärospån Bland goda andar eller bland dämoner Utbildas Jjusets eller mörkrets son; Der blomstra IElyseer, Edens parker För oskuld, trohet, dygd och redlighet, Der öppnag aferunder och ödemarker För skrymteri och list och nedrighet. Dödsriken, Himlar, Nastrand och Valhalla, Olymp, Tartar kanske blott tomma ord? Nej, hämvist, tillstånd. anderiken, alla För goda eller onda från vår jopd. Enhvar för med sig antingen en himmel Af sanning, skönhet, kärlek, frid — eller ett dämoniskt hvimmel , ondska, arghet, lögn och strid. Skall striden aldrig slutas, stunden kompia, Då friden himlaburen stiger nor, Och Lifvets Träd står åver uti blomnza, Och paradisiskt jorden mot oss ler? Vi frågas Be, en stråle uti öster Bebådar oss att nattens mörker flytt, E Och genom molven ljuda himlaröster; En blund dem såger: Jag gör allting nyttlo