Aftonbladet – 30 maj 1868, sida 3

En annan skall din plan i verket sätta, När endast vågra vintrar flytt sin kos. Så talte Engeln, lyfte sedan vingen Och förde bjelten till de blåa land, Der kronan glänser uti s jerneringen, Och Carlavagnen styrs med säker hand. Knappt åtta vintrar stormat öfver Norden, Förrän i Absalons urgamla stad Ett Lärosäte invigts vid de orden, Som Winstrup talade, profetiskt glad. Kom låt oss lyssna till prelatens stämma! Izenom sekler ljuder hög och ren Hans röst, den ingen tid förmår att hämma, Som åskans stark och mild som solens sken. Han säger: ej den store Sångarkungen På Zions berg fick resa templet opp, Som sjelf han önskat. Tidigt genomstungen Af dödens udd, han slutade sitt lopp, Men kungasonen reste Helgedomen Med Förlåt, Ark, Cheruber, Altarrund, Från grundens hörnsten upp till höga dömen En bild af jord och mmet i förbund. Så ma Carl Gustafs Son högskoldn grundar, En vetenskapens, konstens helgedom, Som talar för sin tid, för tid, som stundar, rätt a md Guds a Poor dom; Som sänder sljusets mi sti Till mången AN kesättet, skärper minnet, Gör viljan fast, den SVA indre vek, I Upplifvar hågen och utbildar sinnet För klassisk lärdom och Olympisk lek. Hvad Hellas haft uti Athen och Sparta, Skall Sverge ha i Fyris stad och Lund, Två Lärosäten, dyrw för vårt hjerta, Det klappar lifligt ein denna stund. De sawla såsom h in spegel, Hvad flit och tan! samt forskat ut, Och hvarpå vetenskapen tryckt insegel, Och ordna det från bör an och till slut. De äro lärostater uti staten, ÖOaser uti ödemarkens rund, Som bjuda på den friska bimlamaten, I skuggan utaf palmers, lagrars lund., De äro rikets ögon, folkets smycken, Det vårdar dem liksom de sten, Och lyssnar till kathederns lårostycken. De ga sedan genom märg och ben. Som fordom Paradisets fyra floder Upptogo guld och perlor I sitt lopp, SÅ uppå Lärosätets minnesstoder Det dyrbara och bästa tecknats opp. der i 1