Aftonbladet – 30 maj 1868, sida 3

j Å öfvermagar. -nes Berättelser, Redgauntlet latt läsa; men ostraffadt fördjapar. sj licke tala om romanens mångbestridda estetiI vidtaga, vid äktenskapet? Istiska föreställningar om verlden, med dri Ide rätta på sig sjelf; de leda den från de uppväxande skulle förlorat den smak för resebeskrifningar, som t. ex. gjorde, att Samuel Ödmans bekanta kompilationer på sin tid voro en så omtyckt själaföda; ty, så vidt vi kunna se, finnes ingen art af läsning, som kunde er: tta dem, och så som de allsidigt sysselsätta själsförmögenheterna, inbillningskraften ej mindre än förståndet. Romanerna duga nu en gång för alla icke för Walter Scott t. x. Korsfarar Midlothians Hjetta m. fl. — med sitt vanliga, fosterländska sinne, sina skildringar af försvunna och lefvande folkseder, af samhällsinrättningar och kultur tillstand, Thackeray med sin sedliga harm den blide Ingemann, vår Per Sparre 0. 8. Vv. taga väl svärligen någon yngling skada af ingen t. ex. Sue, Dumas och andra dylika författare, som Johan Ludvig Heiberg en gång kallade röfvare i litteraturen, och som slå åt hufvudet som grofva rusdrycker. Hvilken motbjudande anblick är icke den af en gosse eller ung flicka, som med uggleögon och oredigt hår ser upp ifrån en roman, der de i sjuklig spänning jagat framåt, sida efter sila kadt sken! På detta sätt läser man icke någonting annat. Den, som studerat sig trött, här dock alltid den lugnande känslan att han arbetat; men romanläsaren är trött af passis njutning. Hvarje annan läsning, allt slags konstnjutning, liksom säger sjelf stopp : ingen läser en samling dikter eller ett epos i en sträcka, tills ljuset slocknar. Och, för att ska berättigande, huru mycket ligger icke blott deri, att romanerna bruka sluta, der lifvets djupaste sedliga förvecklingar först Romanerna förleda ungdomen med fantamar om ett lättvindigt hjelteskap med ventyr och eröfringar; de lära den att sti öfverspända fordringar på lifvet, i stället för allvarsamma studiernas säkra stråt, och vänja den att i förväg söka resultaten af det andliga arbetet. i Icke, som vi ville i alla händelser anbefalla åt ungdomen alla möjliga reseskildringar. Det finnes, som alla veta, en på. detta område en hel hop otyg — rescäfventyr till vatten och land, panoramor, kosmoramor, naturbilder och resebilder, hvad. de allt utomordentligaste, skizzer, otroligaste heta, der det underbaraste, anrättas till läckerheter för läshungriga barnmagar. Robinson bland menniskoätarne är en fridfull idyll i jemförelse med dessa lejonoch tiger jauter, negeroch indianhistorier, der f hvart steg på prairien, hvar ridt i knen, ringer fram ett halsbrytande, för kli rresande äfventyr. Den unge läsaren aldrig se ett folklit i dess stilla hvardagslag, utan blott i lidelsefullt tummel, aldrig naturen i sin lugna utveckling, utan i uppror. Hvilka karrikatyr-föreställningar om de främmande länderna derigenom bibringas de unga arne, kan man lätteligen begripa, ej mindre än huru färglöst och ointressant fäderneslandets egna scenerier och folklif skola visa sig i jemförelse med dylika bilder. Liksom ej våra haf och skogar hade äfventyr, och våra björnjagter, vårt fiskarlif hade såväl som prairierna och öknen! — — inland och frönländerta hör till de goda skildringarne, och kan tryggt lemnas ungdom i der. Hvad boken saknar, den egna åskådningens lif — Helms hör till beskedlige tyske lärde, som egentligen resa i resebeskrifningar — tter hon genom ett redligt bruk af goda källor och redigt återgitvande af deras innehåll. Grönland har, som till stor del danskt nybygge, alltid att påräkna intresse af oss. Australien skildradt af en missionär, en engelsman, som i 14 är vistats i landet, är en ganska undervisande skildring om denna unga verlsdel, med dess varma nordanvind, underliga —och djurverld och urvilda urfolk. Till emigration lockar boken icke; funderingar i den vägen på Australien torde med henne kunna botas. — Författaren gör inga anspråk på talang; men återgifver lugnt och redigt sakerna sådana han funnit dem. Resa i Algeriet ett svenskt original af en person, som varit på ort och ställe, Stil och statning äro skäligen originella; men för den, som icke är så nogräknad med sådant, innehåller boken åtskilligt faktiskt, som tör ha något värde. Författaren. hör icke till de resande, som medföra artistisk blick för tuenniskolilvet; hans underbyggnad hör ej till Dartill är korrekturet mycket faror Mr Dixons arbete har af de engelska tidningarne och tidskrifterna lofsjungits i korus. Det och på en sång underhållande och undervisande. Mr William Hepworth Dixon,en engelsk gentleman, har rest i Amerika, långt bort i vestern, och sjelf sett alla de saker han sedan skildrar — deraf denna kostliga helsa och detta lif i hans skildringar. Både i England och Amerika har biken baft en glänsande framgång; antagligen kommer hon äfven, att erhålla spridning hos oss — och detta till gagns, då här finnas så många fantastiska föreställningar om Amerika, både i riktning åt höger och åt venster, båda täflande med hvarandra i öfverdrift, hvilka med en dylik populär handbok kunna beriktigas. Afven öfversättningen förtjenar erkännande. Hagdeburgs hämnare. Svenskt original af Bias. Stockholm, Alb. Bonnier, 1868. Den lilla berättelsen spelar i en tid, om hvilken ingen svensk kan läsa utan klappande hjerta; dertill kommer en, visserligen nov icke utbildad, men lofvande författareförmåga, hvadan det hela verkar anslående. Författaren bör med tiden kunna lemna något motsvarande t. ex. Mellins Historiska noveller. Det milit kt-tekniska är emel Terti, väl mycket utfördt för en anspråksl novell (t. ex. sidan 49), och stilen företer stundom några ojemnheter (t. ex., sid. 19, borgarena grepos af det förtviflans öfverlägsna mod, som aldrig sviker den giriga, hvilken man vill beröfva honom hans skatter.). Författaren är säkerligen ännu ung. Måtte han i tid göra sig klart, att anlag.n endast under studier och . ansträngningar kunna fullt r också i hög grad spirituelt, lifaktigt.l RA ; k pa rp TNE E utbildas! Den lä nde allmänheten har hös! oss alltför länge nöjt sig med hon tör snart. ha vuxit ift omogen frukt; n denna barn, än vi ana, ls uhet med dessa smak. Hon skall kanske s icke längre hysa fördra 4 anlag, hvilkas mognad icke infinner sig, dessa i författarelöften, som icke infrias, dessa lösa 1 t i kompositioner, hvilka man icke haft kärlek och tid nog, att gifva en fastare konsistens, innan man skyndade att verwerthen dem hos en förläggare. — Vi säga icke detta som klander mot den författare, hvars lilla goda arbete vi nu anmält, snarare af aktning för en framstående me förmåga, som icke bör bortsluddras i vanlig litterär manufaktur.