Aftonbladet – 28 maj 1868, sida 3

mullnade racket -001 11auktande stall vbyng: på mitt oskyldiga hufvud! (N. I. T.) RENEE Ytterligare svar till öfverstelöjtnant . Keyser. Då jag ännu en gång vågar: taga tidningens ut rymme och allmänhetens tålamod :i anspråk, föl att bemöta öfverstelöjtnant Keysers uttalade åsig ter om exercis och folkbeväpning,, så tror jag mig nästan bestämdt kunna lofva, att det äfver skall blifva den sista. i : Hr K. säger uti sin artikel i Aftonbladet den 14 och 15 dennes, attden taktiska enheten för infan teriet bör bestå af 250 man och kallas bataljon att flera sådana, ej mindre än 10, böra förenas och kallas legion samt att legionens uppställning bör vara på två eller flera träffen. Hvad benämningen Legion beträffar, kan jag. då den styrka, hvaraf denna skulle bestå, är ungefär densamma, som ett regementespå fältfot, eruti icke se någon fördel framför, benämningen regemente. Visserligen klingar Legion både -romerskt och republikanskt, men ingendera delen kan på mig utöfva den ringaste dragningskraft. Då älskar jag vida mera våra regementens gamla minnen, inskrifna på historiens blad och på deras fanor, hvilka alltid skola påminna de svenska bataljonerna om deras skyldighet att liksom. förfäderna vid Leipzig, Läötzen, Lund, Narva och Holofzin allt framgent med mod och förströstan gå fienden till mötes; utan att dervid vilja fästa mig vid, om dessa regementen äro sammansatta af utskrifvet manskap, såsom under Gustaf Adolf, eller af indelt eller af beväring med eller utan indelt stam. Till bevis för riktigheten af sin åsigt, att hela infanteriet bör splittras i bataljoner om 250 man, anför hr K., som förkastar alla citater uti min artikel, sjelf en del citater ur Militärische Blätter och ett par exempel ur sista kriget. Låtom oss se huru dermed förhåller sig. Uti Militärische Blätter band XIX, häft. 5, står: Kompaniet (250 man) har för liten styrka, fasthet och motståndskraft, och-dessutom gör det stora antalet af dessa små afdelningar vid en brigad uti kompanikolonner det hela så oöfversigtligt för befälhafvaren, att användandet af kompa nikolonner uti större träffningar alltför lätt leder till det bekanta felet, att det hela sönderfaller uti petits paquets utan enhet i ledningen. En betydlig förminskning uti bataljonernas nuvarande normalstyrka, 1002 man, med hvilken de äfvenutryckte i sista kriget, är icke ändamålsenlig, emedan man derigenom i allmänhet skulle nedsätta armåns styrka, och bataljonen dessutom genom sjukdomar och kommenderingar lätt skulle blifva alltför svag. Jag fäster intet synnerligt afseende hvarken -på detta eller på hr K:s citater, men så olika kan man citera ur samma tidskrift. Beträffande de af hr K. anförda exemplen ur sista kriget, så kunde han svårligen anföra några för hans egna påståenden mera ofördelaktiga, än just andra posenska infanteriregementets deltagande i striden vid Kissingen, Winkels och Nädlingen samt femte armekårens delning i halfbataljoner. Just genom splittringen af nämnde regemente, kommo genast i början af striden 2 kompanier så långt hort, att de sedan måste efterskickas och icke förr än sent mot aftonen kunde deltaga i striden. Ett annat på eftermiddagen bortskickadt kompani (det tionde) på venstra flygeln gick alldeles vilse, hvarföre. denna flygel blef utan skydd och såväl elfte kompaniet som var framskickadt, anfallet i ryggen, som äfven hela hufvudstyrkan plötsligen af fienden öfverfallen, hvarföre äfven andra posenska infanteriregementet måste gå tillbaka under skydd af femtiondefemte regementets fusilierbataljon under major Rixs befäl. Divisionschefen generallöjtnant v. Göben säger äfven i sin berättelse om träffningen vid Kissingen: Styrkan af fiendens ställning och den ihärdighet; hvarmed den försvarades, förklara till en del de stora förlusterna; de förstorades dock särdeles genom den blodiga striden om aftonen, hvilken detaschementet Wrangel; öfverfallet af den första bäjerska divisionen, måste utkämpa under de ogynnsammaste förhållanden. Nästan hälften af:hela förlusten måste tillskrifvas denna aftonstrid; och svårast deraf led nittonde regementet (andra posenska infanteriregementet n:r 19), kvilket äfven var skuld: till hela öfverraskningen; och hade detta regemente, som vid framryckandet från Kissingen mot: Nidlingen endast förlorade 1 officer och 90 man, under aftonens strid att beklaga förlusten af icke mindre än 9 officerare och 213 man. Äfven om hr K. genom citat kunnat visa, att bataljonernas splittrande uti kompanier, utan bataljonschefernas sammanbållande ledning, varit fördelaktig vid något enstaka tillfälle, så hade jag dock ej kunnat medgifva, att ett sådant fall skulle för alla vara bestämmande. Då nu hr K. valt ett så olyckligt exempel; som det nyss omtalta, så tror jag svårligen, att han skall få någon, som erkänner, att det varit klokt af honom att anföra det såsom ett godt bevis för sina miniatyrbataljoners förträfflighet. Jag anser mig här äfven böra citera följande ord ur är K:s egen artikel: Grunddragen af preussarnes infanteritaktik skildras af dem sjelfve sålunda: Snabbskjutning från täta tiraljörgrupper; linieeld och på nära båll äfven snabbskjutning från utvecklade kompanikolonner. och halfbataljoner, detta såväl till anfall som till försvar; väl afpassadt understöd för uppnående af det af bataljonschefen utstakade målet i rätta ögonblicket lemnadt af hvar och en af dessa kolonner åt de öfrige o. s. v. Jag påstår, att hr K. icke förstått hvad han citerat, ty just den omständigheten, att hvar och en skall söka uppnå det af bataljonschefen utstakade målet är ett af grunddragen af preussiska infanteritaktiken och äfven af den sedan 1843 i denna armå införda kompanikolonnformeringen. Jag har nyss visat olägenheten af andra posenska infanteriregementets splittring i kompanikolonner, hvilka i allmänhet voro undandragna sina bataljonschefers ledning; låtom oss nu skärskåda femte armekårens delning i halfbataljoner. Denna är af vida mera vigt, emedan andra personer än hr K. deraf velat draga den slutsatsen, att bataljoner på 500 man vore de lämpligaste. Om man genomgår alla Ordres de bataillec för de olika preussiska armekårerna i Böhmen, så finner man, att uti alla strider alla brigader voro formerade på hela bataljoner med ett regemente i första och ett regemente i andra träffen, utom femte armekåren uti striderna den 27 Juni vid Nachod och den 28 vid Skalitz, samt en kombinerad brigad af divisionen Prondzynski, af sjette kåren, uti slaget vid Königsgrätz. Vid femte kåren ville man nemligen göra ett försök, att låta samma regemente stå uti både första och andra träffen, så att första träffen alltid af regementskamrater skulle understödjas. Då regementet har tre bataljoner till fyra kompanier ställde man 1 7, bataljon af hvarje regemente uti första och 1, bataljon uti andra träffen. . De två äldsta regementsofficerarne vid hvarje regemente blefvo träffenchefer inom sina regementen. En bataljon, delad i halfbataljoner, stod i första, en bataljon, delad i halfbataljoner, bakom denna i andra träffen; tredje bataljonen äfven delad i halfbataljoner stod med en halfbataljon i första och en halfbataljon bakom denna i andra träffen; halfbataljonerna med linie afstånd från hvarandra. Den 25 Juni antogs denna formering, och sålunda ordnad utkämpade såsom sagdt femte armåkåren striderna den 27 och 28 Juni, under hvilka dock, då hufvudstyrkan framryckte, halfbataljoner af. samma bataljon ofta sammanslogos och af sina bataljonschefer fördes i elden. — Om nu