Aftonbladet – 27 maj 1868, sida 2

STOCKHOLM den 27 Maj. De bemödanden att åvägabringa en reorganisation af förvaltningen här i landet, hvilka utgjort en bland de första och vigtigaste lifsyttringarne af den nya nationalrepresentationen, sammanfalla på ett anmärkningsvärdt ätt med likartade sträfvanden i våra grannänder, Norge och Danmark. Den danska tidningen Uge-Blade til Menigmand har börjat i en artikelserie närmare redogöra för denna samtidiga företeelse i de nordiska länderna. Den första af dessa uppsatser är egnad åt en allmän betraktelse öfver ämnet och åt en redogörelse för den Svenska riksdagens åtgöranden för att åvägabringa en till förenkling och kostnadsbesparing ländande reform oc förvaltningen. Denna tppsats torde äfven för svenska latåte vara af intresse och vi återgifvä den här, så lydande: Det är öfverraskande, att frågan om en bättre, lämpligare och billigare förvaltning samtidigt har kommit å bane både på den svenska och den danska riksdagen, tinder det att den blifvit vidförd på nästan alla de folkmöten, som i vår hållits litet hvarstädes i Norge. Det är tydligt, att likadana olägenheter kännas i alla tre länderna, och endast derför har saken anspråk på skandinavernas uppmärksamhet; ty denna öfverensstämmelse är ett tecken bland de många på, huru de nordiska folken följas åt i utveckling, en påminnelse om, huru de ömsesidigt kunna lära af hvarandra. Men härtill kommer dessutom, att hvad man i alla tre länderna önskar ernå genom en ombildning af landets styrelse är först och främst besparingar, hvilka alltid skola kunna bidraga något till att sätta folken bättre i stånd att bära tidernas tryck och värna sig mot sina fiender, och dernäst — hvilket är hufvudsaken — större frihet att styra sig sjelfva, att sjelfva sköta sina samhällsangelägenheter; uppnås nemligen detta, så skola de också mycket säkert styra sig tillsammans, ty de höra naturligen tillsammans. Hvad är det då som ligger i vägen? Hyilka fel har den nuvarande mrättningen af -ländernas styrelse? För att förstå det, måste man gå något tillbaka i tiden och se efter, hvad som är det nu rådande tillståndets hufvudpregel. Det var et tid; då nästan alla lemningar af den sjelfstyrelse, som folken likväl till en viss grad hade edt under iedeltiden, gick i she och stäten blef enväldig och ensam råande i de förhållanden, som lågo utanför det rent privata. Det kunde kanske icke undvikas. De gamla inrättningarne — t. ex. rådstuga och borgmästare i städerna, de bästa invånarnes makt och myndighet i byarne — voro på förfall, presterskapet och efter det adeln hade förskaffat sig så stora friheter på folkens: bekostnad, så mycken oordning och orätt kunde trifvas, att det blef en lindring för folken, att den högsta statsmakten (antingen nu denna var ett riksråd med en konung med inskränkt makt i spetsen eller en enväldig konung) tillvällade sig. ledningen af och tillsynen öfver snart sagdt alla möjliga samhällsangelägenheter och utöfvade sin makt genom en stor skara embetsmän, högre och lägre, öfveroch underordnade, så att landets styrelse blef ett stort sammanhäns gande maskitterl. Detta tillstånd, hvilket i jetiförelse med det föregående var ordning och trygghet till en början för borgarne, sedermera äfven för bönderna, blef rådande icke blott i Danmark och Norge, sedan konungen hade blifvit enväldig, utan äfven i Sverge; hvarest dock riksdagen aldrig blef helt och hållet afskaffad, ja der riksdagen i 50 år (1721—1772) hade en nästan obegränsad makt. Maskineriet var icke i fullt stånd med ens; det har medtagit lång tid, innan det blef fullkomligt utbildadt med alla sina små och stora hjul; men det har ständigt gjorts allt vidlyftigare och mera inveckladt, allt efter som nya arter af arbete, nya klasser i samhället, nya slags företag ha uppkommit — hvilka alla skulle ledas uppifrån, alla skulle regeras. Det är detta man har kallat centralisationn, d. Vv. s. sammanträngning (nemligen af styrelseverksamheten) mot medelpunkten. Man har äfven betecknat det såsom statsförmynderskap, och detta med rätta; ty hufvudkännemärket är, att landets bår förutsättas icke ha förstånd och god vilja nog att sjelfve bestämma, huru de vilja ha sina egna angelägenheter ordnade, sina arbeten utförda o. s. v. Menniskorna betraktas och behandlas såsom omyndiga, dem statsmakten — regeringen, embetsmännen — måste se efter, att de icke må göra sig något ondt. Men ett sådait tillstånd är onaturligt och; skadligt. Den fullvuxna menniskans frihet, att göra och låta hvad hon sjelf vill, kan aldrig med rätta inskränkas med afseende på hennes eget behof, utan blott med afseende på det mindre eller större samhälles behof, till hvilket hon hör; och till ersättning för denna oundgängliga frihetsförlust har hon en lika oafytterlig rättighet att med samhällets öfriga medlemmar samråda om, huru mycket den enskildes frihet skallinskränkas och hvad som skall göras med all den kraft, som sålunda tages från de enskildes i det helas tjenst — jag säger kraft, ty kraft och frihet äro alldeles detsamma, ofrihet är vanmakt. Men centralisationen går den rakt motsatta vägen. Den säger: Målet, som vi skola uppnå, är, att allt hvad den enskilde företager sig är underkastadt den högsta samhällsmaktens inverkan; de rörelser, som äro utanför denna inverkan, måste man sträfva att efter hand få in derunder. Men, säger man, hvad kommer allt detta oss vid?. Vi äro er Med folk, vi lefva ju icke ängre under ett sådant tvång. Ja, på det öfversta trappsteget och i afseende på de förhållanden, som kunna ordnas på lagstiftningsväg, ha folken genom sina ombud fått en medverkan. Till och med här är det dock i sjelfva verket långt ifrån, att folken verkligen styra sig sjelfva. Det är långt ifrån, att riksdagar och storthing här i Norden ha samma makt ,som t. ex. det engelska parlamentet; det har långt ifrån kommit så långt, att regeringarnes medlemmar antingen måste styra så, som representationerna vilja, eller också gå sina färde; det har långt ifrån kommit så långt, att konungen känner det rent af vara en nödvändighet att taga sina ministrar bland folkets förtroendemän och blott med afseende på hvad som yppat sig såsom uttryck af flertalets af folkets vilja. Men denna folkrepresentationernas svaghet är ändock icke det värsta; den kan förbättra sig; ty sjelfstyrelse-grundsatsen innehålles i grundlagarne; på papperet äro vi verklis en så fria folk, som vi kunna önska. Den förnämsta olägenheten är, dels att den verkställande makten, regeringen, ännu grier in i en mängd förhållanden, som i sjelfva verket blott tillkomma de mindre samhällskretsarne (familjer, kommuner, församlingar, landskap) allena, och som följaktligen borde vara öfverlåtna åt dessas representanter allena, dels att det i fordna tider skapade styrelsemaskineriet eger bestånd ungefär oförändradt, lika inveckladt, långsamt arbetande och kostsamt, som på den tiden, då regeringen genom sina embetsmän ensam ombestyrde allt. Innan denna dubbla SOTO Brr RER sr Sr NT