Aftonbladet – 27 maj 1868, sida 2

ker jag mycket mera om den treflige pratmakare man bestämt åt mig... Åt hvilken du sjelf bestämt dig, skall du säga. Neka inte; det tjenar till ingenting. . Du skall få mitt förtroende längre fram. Ännu vet jag inte riktigt hvad jag vill. Jag tror nästan jag föredråger den gamle Montroger.n Ja, hvad: tjenar det till? Han bryr sig minsann icke om dig. Om jag beslöte mig för honom, vore det en småsak att få honom till att finna mig fullkomlig, men det är gp trefligare att inte riktigt veta hur man vill. Det är ett intressant fall, och under tiden blir man tillbedd utan ringaste möda för en sjelf. Det der, menade jag, är egentligen att okettera för den frånvarande och således lönlöst. Spara din fintlighet tills han återkommer, men använd den icke heller då allt tillbedjares, förskräckt öfver upptäckten af denna din nya talang, rymde tältet en vacker dag och det vore förargligt för dig. Under de påföljande veckorna blef bekant-kapen mellan de unga tu allt lifligare. Mr le La Thorovais, generaluppbördsman, var en fulländad verldsman med ett något tomt are. Hans son Julien egde mera värde och var icke mindre älskvärd. Han hade, efter avad jag tyckte mig finna, en viss viljekraft y flera gånger då Ernestine sökte att få tonom att rätta sig efter hennes kapriser, itsade han helt enkelt icke begripa dem. fon bråkade således i den saken förgäfvech blef helt stött, samt gaf obestämda hoelser att afskeda honom, alltför betagen dock hans utseende, sätt och samhällsställning Sr att göra ailvar ar sina stolta ord. Hon örsökte visserligen ibland att i hans närvaro göra Htet affär af den hederlige Muntroger,