Aftonbladet – 23 maj 1868, sida 3

vi tillfälle betedde sig med hela kallblodighete hos en sannskyldig Torquemada, beslöt n att han skulle skickas till Rosenkammarer Här uthärdade den olycklige ej. Han er I bjöd sig nu att bekänna allt hvad ma Jåstundade, till och med att hafva förgifta konungen, deras kungliga. högheter och all deras excellenser riksråden. På denna be kännelse dömdes han till döden och afrät tades. När strax före exekutionen domei lupplästes och den uppläsande kom till or Iden och detta med rätta, flög ett leend öfver Blackwells läppar. Denna sarkastisk: dragning på munnen i det sista ögonblicke var domen öfver den tidens rättvisa. En intressant och hittills föga känd de af dessa års historia är den roll Hattarnc vid denna tid spelade såsom deltagare i de unga hofvets planer till konungamaktens utvidgande. Detta samma parti, som sedermera med så misstänksamt spejande ögon bevakade hvarje Adolf Fredriks steg som kunde tydas som ett försök i denna riktning, uppgjorde sjelfva vid 1747 års riksdag, genom det hemliga utskottet, fyra särskilta akter alla afseende en statshvälfning: nemligen en ny kröningsakt, en ny regeringsform samt en Föreningsoch en Säkerhetsakt. Det är tydligen af de båda senare Gustat IIT lånat namnet, och troligtvis äfven en ej ringa del at innehållet af sin bekanta enväldsakt från 1789. Ty den nya regeringsformen skall åt konungen ha öfverlemnat rättighet att börja krig, pålägga skatter, bestämma tullafgifter, stifta nya och förklara gamla lagar, tillsätta riksråd 0. s. v., med ett ord fullkomligt envälde. Underrättelsen om dessa fyra märkvärdiga handlingar är, upplyser författaren, hemtad färnämligast ur de bref som österrikiska sändebudet i Stockholm, Antivari, skickade till regeringen i Wien och som innas i dervarande ;statsarkiv. Historien om huru dessa märkliga handlingar, hvilkas äkthet dock ej synes fullt styrkt, kommit i österikiska ministerns ego, är ganska pikant och carakteristisk. En duplett deraf förvarades banken, och med tillhjelp af falska nycklar, ska sigill och en mutad embetsman lyckades det de ryska och österrikiska sändeuden att nattetid i det ram der de förvaades insmuggla en skrifvare som för deras äkning tog afskrifter af dokumenterna. Handingarne sjelfva synas nu vara förlorade. Bland andra egendomliga och karakteristika drag från denna tids riksdagshistoria är ljande ganska betecknande. Vid det nya iksrådsvalet hade konung Fredriks bekante opplare, Erland Broman, äfven kommit i råga, men afsagt sig äran, emedan han ville stanna. hos konungen, för att gå honom tillanda. Denna tillgifvenhet föreföll prestetåndet så rörande att en professor Brovalus, som sedan blef biskop, föreslog att stänerna, för Bromans sålunda visade nitfulla ärlek borde anmäla honom till erhållande f någon hedersbevisning. Förslaget gillades, ch till fördel för denna person, hufvudmanen för konungens smågunstlingar och koppwe, ingick nu Sverges rikes prestestånd till ;geringen med det tillkännagifvande, att man isserligen önskat se honom upphöjd till riksid, men att, emedan han undanbedt sig b enna värdighet, ståndet anhöll, det han måtte i i befordrad till president. Och han blefr et äfven, samt kort derefter serafimerrid-e re. Det entente cordiale: som hittills rådt nellan hattpartiet och hofvet, stördes dock art af flera anledningar, och delens sista witel skildra, huru det först öfvergick tillP ulsinnighet och sedermera till formlig brytb ng, tills båda parterna vid Fredriks död odo i öppet harnesk mot hvarandra.