Aftonbladet – 23 maj 1868, sida 3

ver ej sätta tro till vare sig den ljusskygg . lortodoxiens eller den blaserade estetikens ar I klagelser mot vårt tidehvarf för dess förment I materialism, för att dock häri skönja e -folkoch statsupplösningens frö. Så läng konungamakten ej blott, såsom ännu i all mänhet är händelsen, erkändes såsom en efte omständigheterna god styrelseform, utan änn öfver folkens sinnen behöll sinreligiösa auktori Ttet, detta öfvertag med Guds nåde, sor lät den sammanfalla, i oskiljaktig förening med statens intresse och folkets väl, så läng var ock regentens person den naturliga medel punkten, den aldrig betviflade normen, dei vissa ledstjernan för de styrda. Patriotismen medborgaresinnet, villigheten att för det hel: bära tunga bördor, underkasta sig dyra offer identifierades med obrottslig lydnad och tro het mot den från ofvan vigde och helgad herrskaren, och häri hade samhället sin föreningspunkt och enhetskraft. Detta var er period af politisk tro; sedan kom reflexionen: tid. De, som möjligen ville önska den förre tillbaka, lära inse och medgifva, att deras åstundan aldrig skall eller kan uppfyllas, Men om detta samhällets enhetsband, starkt i den fordna mer eller mindre absoluta monarkien, ej eger sin kraft qvar inom det formalistiskt utbildade, konstitutionella konungadömet, bland resonnerande i stället för troende undersåter, så kräfves att det ersättes af en annan kraft, efter tidernas och omständigheternas olikhet, så att ej samhället må atomistiskt falla sönder uti idel enskilda viljor och sträfvanden. Nationalmedvetandet mottager ej längre ljus och värme från kunglighetens sol; sa mycket mindre, som också det är ett drag i tidsålderns dem iska lynne, att stora personligheter ej läng fas på tronerna eller på de trappsteg, som leda dit upp. Ljuset och värmen, den lifgifvande kraften, måste tillföras det från annat håll; — måste komma genom medborgerlig bildnings me delande åt massorna ch genom deras delaktighet i medborgerlig jelfstyrelse. Skolan och lifvet, uppfostran till ch utöfningen af medborgerliga pligter, skola vitva folket en ny och bättre enh Men om detta är tidsålderns allmänna tenlens och sålunda någonting som är hvarje olk förelagdt såsom dess mål och segerpris, å är det särskildt för en liten nation intet nindre än en trängande nödvändighet. En ädan har ejråd att förlora någon enda kraft; on behöfver hvarje sin medlems upplysta örstånd och högt syftande vilja. Skulle hon ufvudsakligen lita på sina fysiska hjelpredel i kampen mot öfvermakten, så vore on förlorad. Den lilla hopen blefve då itet annat än ett försvinnande fåtal mot de umeriskt öfverlägsna krafterna, och utingen af striden kunde då ej bli mer än en. . fen räknibgen förändras, när man tager de ndliga faktorerna med: den fosterlandsk, som ej är fäst vid fädrens torfva, kar minnet af deras verk; det medeh orgarsinne som i nationen, dess språk och storia, hyllar sitt rätta fädernesland. Är detta det väsentliga, hvad det framförIt kommer an på i alla bemödanden för ( l I I 1 Ikbildningen, hvilka förtjena aktning och I iderstöd, så frågas: hur ha de, som i vårt i 6 Il ö d nd tagit folkläsningen om -hand, fåttat och rstatt sitt uppdrag, sådant detta från den ir ofvan angifna synpunkten visar sig vara? i gå i en följande artikel till besvarande af nna fråga.