Aftonbladet – 23 maj 1868, sida 3

0 BS TE TEPE MMIREBDIRe CE ch UMDL lesning. IV. Folkbildningen, för såvidt den af folklitte raturen beror, har i vårt land, så att säg officielt, tagits om hand af Säliskapet för nyl tiga kunskapers spridande, hvars stiftande be slöts å ett möte af för saken intresserad personer den 19 Dec. 1833. Sällskapet gå således nu i sitt tretiondefjerde år; framfö .10ss ligger tretiondetredje ärgångens fjerdi Jhäfte af den tidskrift, Läsning för Folket Isom började utgifvas år 1834. Det är a ganska läng tidrymd sällskapet haft tillfäll att, med ej obetydliga medel, verka för et syftemål, bland de högsta och angelägnaste Iden fria associationen af enskilda krafter kan för sig uppställa. Och det hvilar et! ej ringa ansvar på dem, som inför nationer sjelfmant iklädt sig ett sådant uppdrag, liksom med dess nitiska uppfyllande visserligen bort följa en ej ringa til!fredsställelse. Vi skola söka förklara: hvarföre: Den optimism, som af Kvarjehanda anledningar föresatt sig att finna allting väl bestäldt eller åtminstone stadt på en god väg, der det går af sig sjelft, tror naturligvis att äfven folkbildningsfrågan i vårt land numera är rätt fattad och förstådd samt dag från dag löses på ett i allt högre och högre grad tillfred. ilande sätt. Hvem som slutit sig till denna glada lefnadsfilosofi skall näturligtvis änföra deön räskt växande mängden af förordningar i ämnet, jemföra anslagsbeloppen nu och för ett par årtionden sedan, härtill foga det vid tusende tillfällen, i trontal och andra tal, i valda ordalag framträdande intresset för denna angelägenhet. Af allt detta, med mera dylikt, kan utan tvifvel en passande färgblandning erhållas till en blomstermålning, som för mindre grannsynte granskare skall taga sig ut såsom naturtrogen, måhända lik en beau, men i alla händelser och ostridigt lik sitt original. Vi skulle visst ej missunna någon nöjet att låta sina ögon med välbehag hvila på den vackra taflan, om ej i detta fall diktens verkningar vore mindre oskyldiga, än dess motiver — enligt hvad vi gerna antaga — mången gång kunna vara. Derför kunna vi ej undertrycka vår mening, att det ännu är ett mycket ringa fåtal som rätt insett, hvad folkbildningsfrågan innebär, och att det intresse för denna sak, som så ofta och så högtidligt med munnen bekännes, i de flesta fall har mycket af fras, föga eller intet af verklig insigt, full mening, god vilja och beslutsam handling. En blick på vår tidsålders karaktersskilnad från det förflutna skall visa oss, att folkbildningen nu har ett annat ändamål, och derför måste få ett annat innehalloch verka med andra medel, än förr. Intill den nyaste tiden — i mindre framskridna samhällen ännu i dag — ha statsinrättningarne ställt folketsmassa utanför den sfer, der folkets väl och ve bestämts, gjort henne snarare till ett osjelfständigt material, som kolat användas för syften, som varit henne mmande, och enligt maximer, som hon ej stått, än till en fullt medveten och sjelf verksam bärare af sina egna intressen och skickelser. I öfverensstämmelse härmed har ock folkbildningens karakter varit och är ännu, till god del, denna: att massan behandlats såsom ingenting annat än ett underlag för en statsinstitution, hvilken betraktar och alltid betraktat sig såsom mål, folket såsom medel, nemligen kyrkan. Lagar och uppfostran ha sålunda samverkat till att hindra folkmedvetandets utveckling, att begränsa uppfattningen inom hemmets och ögonblickets trånga krets, att förebygga den insigtens kontinuitet och den öfverblickens omfattning, hvilka allena förmå lära ett folk att rätt bedöma sin uppgift, veta sin plats, känna sina pligter vid hvarje punkt på den framåtgående odlingens väg. Skolan med sin kyrkliga ensidighet, samhällslifvet med sitt fåtal af styrande och sitt stora flertal af styrda, ha bada felat deruti, att de ej hos mängden väckt och närt ett medborgerligt åskådningssätt, en kraftig, alla meningar och intressen sammansmältande nationalanda, med ett ord deruti, att de ej ryckt massorna med sig. Häri döljer sig en stör fara. Man behöf— OO TU TE EE FE