Aftonbladet – 20 maj 1868, sida 3

n n i I kundet : I katolska och baptistiska. I menande den vi stigaste. heterna, öfvergick tal. till de i åttonde paragrafen gjorda stadganden om kommunens behörighet att sörja för främmande religionsbekännares barns undervisning. Härvid ville tal. ej bestrida, att icke ett sådant stadgande kunde komma att utgöra ett farligt tvång; men man kunde dock ej ha något follt skäl till förkastande af denna paragraf, då det ej gerna kunde vara att befara, att de kommunala myndigheterna annat än i högsta nödfall skulle begagna denna makt angående den religiösa undervisningen. — Tal. yrkade, på grund af hvad han anfört, bifall till utskottets förslag och fäåstade kammarens ledamöters uppmärksamhet derpå, att oaktadt förslaget framkommit uti sista stund, vore det ingalunda en fråga som borde anses såsom ny och i följd deraf svår att afgöra, ty många år hade förflutit sedan förslag i detta afseende först väcktes, och derefter hade lenna fråga så ofta och grundligt behandlats såinom pressen som inom den allmänna diskussionen, att densamma numera ej borde vara främmande för någon. Hr Rosenberg hade åtskilliga anmärkningar mot förslaget och särdeles mot den första paragrafen deri. En del af de i densamma förekommande bestämmelserna vore öfverflödig, om man nemlisen skilde emellan trossamfund och församling och strängt fasthölle dessa begrepp. Vi hade för närvarande en katolsk församling i Stockholm. Om nu t. ex. en dylik bildade sig i en af våra småstäder, hvarför skulle denna då behöfva inkomma till konungen med en ansökning att förena g i en församling och uppgifva sin trosbekä se och församlingsordning. Enahanda vore förhållandet med baptistförsamlingar, hvaraf vi redan hade en. En föregående talare hade sträckt statens fordran i afseende på dissenterförsamlingarne så långt, att han velat ålägga dessa att hålla examinerade lärare. Dertill vore dock staten ej bead, ty denna kunde ej hafva några andra fordringar på dessa lärare eller föreståndare än de pligter, samhället ålade dem. Ett sådant stadgande funnes ej i afseende på de dissenterförsamiingar, som för närvarande finnas, nemligen den Hvad deremot beträffade utskottets förslag i afseende på äktenskap cech vigsel emellan olika trosförvandter, så trodde tal., att det hade löst sin uppgift på ett lyckadt sätt. Man måste nemligen lemna dem, som enligt vår kyrkas ritual hvarken kunna eller vilja ingå äktenskap, en väg öppen att knyta det äkta förpå ett sätt, att statens och samhällets sedliga ändamål derigenom uppfylles och främjas. Denna del af betänkandet vore enligt talarens fö Hvad slutligen beträ f.de föräldrars af främmande trosbekännelse skylcighet att hålla sina barn i offentliga skolor, så vore detta ett tvång, som för bekännarne af den Iutherska läran vore erkändt. Något skäl funnes ej att lösrycka de nybildade församlingarne från aten. Hade tiden medgifvit en återremiss, skulle txlaren dertill velat lemna sin röst, men då en iterremiss vore liktydig med ett afslag, förenade han sig med dem, som yrkat bifall. Hr Björck fästade uppmäksamheten på att 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning tillkom och stadfästades oaktadt lagutskottet redan då framlade ett motförslag, som på visst sätt erkände den individcuella samvetsfriheten. Talaren trodde erfarenheten hafva visat att det ej vore någon fara att utsträcka religionsfriheten. Den nämnda förordningen utginge derifrån att den religiösa enheten ej vore nödvändig för det borgerliga lifvet; deremot erkände den ej den enskildes samvetsfrihet och den deraf följande församlingsfriheten, eller rättigheten att bilda församlingar, utan att dessa behöfde af staten vara erkända som särskilda korporationer. Det vore just denna rätt att komma tillsammans med liktänkande, så ofta de engekilda församlingsmedlemmarne deraf kände behof, som utgjorde det förnämsta. Det nu föreligrande förslaget inginge, lika litet som 1860 års förordning, i några bestämmelser angående denna rätt; det lade tvärtom hinder i vägen för densimma. På ett ställe isynnerhet hade utskottet ej iakttagit hvad staten vore skyldig den enskilde. 1.13 8 funnes nemligen föreskrifvet, att ingen skulle anses från svenska kyrkan skild förr, än han iakttagit vissa föreskrifter och blifvit i annat religionssamfund upptagen. Vore icke detta detsamma som att upphäfva den enskilda samvetsfriheten?7 Olägenheterna i detta afseende kunde, man utginge från en annan princip och satte i lacin främst hvad som innehölles i 16 8 af R. F. ett annat stadgande hade utskottet äfven gjort intrång på den enskilda samvetsfriheten, nemligen i 14 8, der det stadgas, att den, som vid sitt utträde ur svenska kyrkan innehar offentlig tjenst, derifrån i allmänhet borde skiljas. . Om man förbisåge detta, skulle man ej finna förslaget så oantagligt. Genom borttagande af nämnda stadganden skulle dock saken blifva ställd på den punkt, att samvetsfriheten komme att erkännas. Talaren framställde härefter åtskilliga anmärkningar emot det framlagda förslaget, af hvilka man kunnat draga den slutsatsen, att han ämnat afslå hela betänkandet; detta förklarade likväl talaren i Vv hans mening, emedan han ej ansåg det v: skäl att skjuta ifrån sig den förbättring som erbjödes, utan förklarade han sig vilja bifalla utskottets förslag. Br L. O. Larsson hyste en viss fruktan för att förslaget skulle komma att antagas, och ehuru han nog visste att det finnes personer, som inte vill ha någon religion, hade han dock ej trott att lagutskottet, fastän det äfven förr framkommit med besynnerliga förslag, skule kunna framlägga något så vidunderligt som det förevarande, hvilket skulle komma att göra en omhvälfningi alla ke örhållanden. Tal. förklarade sin mening vt Om en stat öfverenskommit om att ha en ion, antingen den evangeliskt-lutherska eller bvilken annan som helst, så borde ej, derföre att några individer så önskade, en förändring ske. Tal. såg tvång i alla paragrafor och trodde att, ! om utskottets förslag antoges, man på s: borttoge all religion ur vär lagstiftning. rade slutligen åtskilligt om, att man skulle vidblifva sina fäders religion och slutade med att begära återremiss, i hopp att detsamma gkulle vara I. ka med afslag. Hr Magnell hade på förhand bestämt sig för att yrka bifall till utskottets förslag, men etter att hafva hört de väsentliga anmärkningar, som hrr Björck och Rosenberg mot detsamma framställt, hade tal. frångått sin föresats och yrkade nu åter remiss, för ernående af ett mera önskvärdt förslag. , Hr Hierta replikerade på ett ganska lyckligt sätt hr L. O. Larsson och upplyste denne om att ett ungefär liktydigt yttrande, som det hr Larsson nyss haft, vid ett föregående tillfälle då religionsfrihetsfrågan förevar, framställdes af en annan högt aktad talare, hr Peter Jönsson i Träslända, som då yttrade att han fått sin religion af mor sin vid spinnrocken och att det vore den enda rätta. Tal. yrkade bifall till utskottets förslag. lr Algren frångick sin reservation och yrkade bifall till utskottets förslag, efter att ha bemött .de anmärkningar, som af hr Björck m. fl. framställts. , lr Blanche bemötte hr Ribbings reservationer och vederlade med kraft och vältalighet de åsigter som uttalats af hr L. O. Larsson, hvars ofördragsamhet han på det högsta beklagade. Hr Lithner yttrade sig för återremiss och förklarade, det ban ansåg hr Björck hafva framhållit bevisande anmärkningar för behofvet af en sådan. Tal. ansåg återremiss vara en hyllning åt principen och hoppades få se frågan snart återkomma, då bättre tillfälle än nu kunde vara beredt för densammas noggranna behandling. Hr Ola Jönsson yrkade bifall till utskottets förslag och anhöll att kammaren ej måtte återremittera frågan, hvilket ban ansåg vara sämre än rent afslag. Hr Jonas Anderson yrkade bifall. Hrr Jonas Ivarson från Kalmar län, Jonas Jonsson från Kronobergs län, C. J. Bengtsson, Ola Bosson Olsson och Joh. Ulsson yrkade återremiss. . Efter slutad diskussion segrade genom votering återremiss af förslaget med 60 röster mot 54, som röstade för bifall. Mot detta beslut reserverade sig hbrr Hörnfelt, Uhr och A. W. Nilsson. Utskottets, såsom följd af sitt nu återremitterade förslag, gjorda hemställan om särskildt stadgande angående äktenskap mellan mosaisk trosbekännare och medlem af annat främmande religionssamfund, återremälterades äfven. Åsnen Paotnourri. enligt talarens förmenande, ej undvikas förr, än!