Aftonbladet – 19 maj 1868, sida 2

vad som kan betramja samfärdseln mellan aterna, icke allenast i hvad som rör melunrikslagstiftningen, utan i mycket allmänare och mera omfattande uttryck. Den anra punkten angår försva sendet. Derom ar jag förut yttrat mig särskildt. Jag vill lott återkalla i minnet hvad jag sade om en styrka föreningen gifver. Jag jemförde en med byggnadsarbeten, som vi ofta se, i jag påpekade, huru en sinnrik sammanittning af jernstänger bildar broar, som gå fver stora sträckor, huru det är konstrukionen, som framkallar den stora kraften i örhållande till den mindre qvantiteten maeriel, en styrka, som icke kunde gifvas geom att lägga de särskilda delarne bredvid varandra. Men jag framhöll, att det dock rfordras styrka hos delarne, och att man cke bygger en bro genom att hopklistra paperslappar. Det är denna styrka, som tryer båda länderna, och hvilken brist jag särkildt ådagalade med afseende på Norge. Men innan båda länderna i detta afseende ha mmit längre och förskaffat sitt försvarssen en viss styrka, är knappt tiden kommen tt underställa detsamma unionsparlamentets erksamhet. Jag tror det vara klart, att det r den första sak, som måste framläggas för ådant. Men jag tror, att så länge försväsendet är så svagt, som det enligt nin öfvertygelse är i båda rikena, och så inge det finnes så litet sinne öfver hufvud aget för försvarsväsendet, skulle en gemenam behandling deraf snarare leda till yttergare försvagande än till styrka. Jag hopas nu, att båda länderna skola börja få gonen öppna för nödvändigheten att utveckla ina försvarskrafter. Just derföre att det ä in tro, att de förenade rikena kunna fö vara sig, och att Norge kan försvara sin Ilning i unionen och för sin del bidraga ill det gemensamma försvaret, just derföre ror jag, att vi böra göra vår pligt i detta fseende. Då jag här en gång talade om dem, som ade, att alltsammans dock icke kunde vara ill något gagn, ehvad vi än må göra, emean vi ändock icke kunde försvara oss mot Ryssland, men att vi icke desto mindre borde ra vår pligt, och jag tillade, att detta icke ore att göra sin pligt, blef jag sedermerå ngripen derför, i det man sade, att man cke kunde tro, att någon ville gifva mig rätt i, och att jag öfvergåfve tron på sjelfndigheten. Jag tror, att det är det anra partiet, som icke tror, att vi kunna förvara oss, som öfvergifver tron på vår sjelfndighets bestånd; jag deremot tror just, tt det kan lända till gagn att försvara oss. ag tror, att Norge och Sverge, ehuru med cke fullt 6 millioner tillsammans, eller tillammans med Danmark icke fullt 8 millioer, likväl medelst sin geografiska belägenhet ch naturförhållandena kunna erbjuda ett efektivt försvar på grund af den friare uteckling vi äro i besittning af. Ty krigsväendets utveckling har gått och går fortfaande i riktning mot lättnad för de fria samällenas försvarsförmåga, om de vilja beagna sina bjelpmedel och underkasta sig de vördor, som det kräfver att vara en fri naion. I detta afseende har jag, hvad Norge ingår, visat den fara, jag tror vi äro utsatta ör väsentligen derigenom, att vi behöfva oranisera oss för kriget, innan kriget begyner, och behöfva dertill så öfvermåttan lang örberedelsetid, hvilken hos oss måste räkas efter veckor och månader, då den anorstädes räknas efter dagar. Det är icke å länge sedan jag såg det omtaladt såsom tt väsentligt framsteg i Nordtyskland, att jet hade lyckats att inskränka den tid, som chöfdes til en fullständig mobilisering af jen nordtyska armån, från de i Preussen förut nvända 14 dagarne till 11; på dessa tre dar lades ofantlig vigt. Ios oss är det icke iga om 3 dagar mer eller mindre; hos oss äknas det icke efter dagar, utan efter vecor och månader. Vi ha emellertid oneklien gjort framsteg i riktningen mot allmän ärnepligt, och vi kunna endast stöda vårt örsvar på denna, men dessa framsteg äro ungsamma. I Sverge har också försvarsväendet varit underkastadt mycken diskussion å den senare tiden, och samma olika meingar ha gjort sig gällande der som här. Det är naturligt att i Sverge, der man har n glänsande krigshistoria och der man har n arme med glänsande minnen från äldre tider, jan ännu tror sig kunna bibehålla denna i et väsentliga oförändrad och tror att den nnu har samma styrka som förr. Det är aturligt, ty i fredliga tider är det ej att änta, att massan af nationen så lätt skall slja med och få ögonen öppnade för de frames som försvarsväsendet och krigsväsendet allmänhet annorstädes gjort, eller skulle ara så villig att underkasta sig de bördor mm en förändring i det bestående försvarsisendet alltid måste medföra, eller att bryta d gamla sedvanor som ha århundradens d och som i sin tid bestått glänsande prof. len det är utan tvifvel en nödvändighet. en svenska indelta armån, som på sin tid ar ett utomordentligt framsteg, som grundde Sverges militära öfvervigt i norden oehl i förhållande till folkmängden så sk ställning i Europa, kan: stydande milit; lt säkert omöjligen bibehållas oförändrad. ! en strider helt och hållet mot krigsväsen-: ts utveckling i den nyare tiden och står j olerad från den allmänna värnepligten, påli vilken allena ett kraftigt försvar kan stödas.l: Man har i Sverge sökt en utveckling, hvarenom man, med bibehållande af den indelta ( mån, ville i krigstid förstärka den med den 1 , kallade beväringen, som skulle föreställa ! t slags allmän värnepligt. Det är tvifvels-)n an också endast på det sättet en öfvergång: an ske; men man måste efter min åsigt gå are i denna riktning. Sverge måste full-l1 ndigt upptaga den allmänna värnepligten! ed behörig öfning och organisation och låta : mn nuvarande indelta armåns soldater efterund förvandlas till en talrik och god under-? fälsklass af underofficerare och korporaler,s vartill hon kan gifva ett sa utmärkt stoff, ) h hvarigenom hon kan bibehålla den utärkta organisation hon i så många afscenn har och som vi i så många afseen-. n sakna. Men medan detsvenska försvars-!s sendet i det hela nu mäste anses nästano a svagt som det norska, äro bristerna dock 1 desamma, -och detta gör det ännu olämp-le are att tänka på att underkasta dem en mensam lagstiftning förrän dessa brister o afhbjelpta. Ett ömsesidigt närmandejt te först ega rum och förändringarne må-s ske i den riktning som i försvarsväsendet väl som i andra hänseenden är den enda tta, i liberal riktning. Det är endast g