Aftonbladet – 19 maj 1868, sida 2

ligtelsen att försvara friheten som nationer, f den storlek som de skandinaviska kunna estå, men då kunna de säkerligen också estå. I mångfaldiga riktningar tror jag derföre! et är den nuvarande tidens pligt att förbeeua framtiden, och det är så längt ifrån att Vorge skulle kunna se sin sjelfständighet hoad genom en sådan framtid, att det derigeiom tvärtom ovilkorligen måste blifva mera ryggadt. Det är misstro till sig sjelf som gör ig gällande i motsatt riktning, det är missro till egna krafter att ej tro, att Norge kulle kunna upprätthälla sin lik! berättigade lats i unionen, och ega det inflytande i unioella saker som tillkommer det. Men denna nisstro delar jag lika litet som misstron till utt de förenade rikena i det hela skulle kunna örsvara sig. Jag vet visserligen att de finas som medgifva, att unionen antingen måte gå framåt till en fullstå indig union eller ipplösas, men som också tro — man vore ustan frestad att säga önska — att det seare blir fallet, och att det skall bli fråga m en delning mellan andra stater, och som sådant hänseende särskilt rikta blicken på yskland och i pangermanismen se det mal, ör hvilket skandinavismen -blott är ett hinler; men detta är en stor villfarelse och en vrängd bild af den ide som ligger till grund ör den skandinaviska iden. Ty i en förering med stater som i en helt annan grad iro öfvervägande stora och ha ett främmanle språk kunde Norge aldrig tänka på att uppnå någon grad af sjellständighet. I ett yskt parlament, dit norrmän skulle inljas, kunde det aldrig bli fråga om att a norska bönder, utan endast några få iga talare. Med en sådan fö rksamhet kunde aldrig en större lel at jolsets massa, af dess kärna blifva beant eller sympatisera; redan språket lägger godt som oöfvervinnerliga hinder i vägen lerför. Man ser detta i delander der mindre språknationaliteter uppsrukas af de större; de sjunka ned till pariakaster och pariaspråk, som väl bibehållas i århundraden, men för hvilka allt socialt framåtskridande gått förloradt. Detsamma skulle bli fallet, om den tanke förverkligades som man då och då ser lyka upp i Danmark, att Danmark skulle sluta sig till Tyskland som dess amiralstat. Det danska folket skulle derigenom ovilkorigen sjunka ned. En och annan familj skulle måhända kunna höja sig, men det skulle endast kunna ske derigenom att de uppfostrade na barn till tyskar och gjorde tyskan till sitt nationalspråk. Massan skulle deremot sjunka ned till den ställning som åtskilliga stammar intaga i det inre Tyskland och anädes, der vi se de försvinnande spåren nationer uteslutna både från den jgre civilisationens fördelar och, på grund a det främmande språket, från allt deltavande i det offentliga lifvet. Jag tror emelertid icke att de som till en sådan grad misskänna språkets vigt äro mycket talrika de skandinaviska länderna, ehuru man visserligen då och då ser att de ej helt och hållet sakna inflytelse. Men det största hiniret och den största faran ligga utan tvifvel deri att massan af folket ej fatt ögonen öppna för den yttre fara som hotar de skandinavia folken, om de ej sluta sig allvarligt tillmmans och ikläda sig de ansträngningar och förpligtelser som åtfölja fördelen att vara ett fritt folk. Det äricke Egyptens köttgrytor som de fria folken på ögonblicket kunna tröjda åt. Friheten ger visserligen på längden ekonomiskt välständ och större ekonomiska framsteg än ofria statsförfattningar, men hon kräfver också ansträngning och. eftertanka hos massan af folket sjelf, och det ligger tyvärr alltför mycket i den menskliga karakteren att vilja undandraga sig andliga ansträngningar. Men friheten har en mäktigt växande förmåga att utveckla sig sjelf, och den fria författning vi öfver fomtio år åtnjutit och som alltmera genomträngt hela vår sociala och kommunala författning, har visserligen ej i det hänseendet varit utan verkan. Det är ej underligt att mycket ännu återstår att göra och att mänga ännu vilja njuta af frihetens fördelar utan att underkasta sig hennes bördor. Femtio år. är. ingen dång tid i n statsförfattnings utveckling eller ett folks storia, och man får ej. tappa modet, om än mycket kan synas gå för långsamt och mycket är ogjordt. Vi se att i andra stater, der det var större anledning att vänta en raskare utveckling, det lik äl gått långsamt. Men der friheten en gång slagit fast rot — och det har hon visserligen gjort i alla de tre skandinaviska länderna — der skjutes hon oupphörligt viddre, om än långsamt. Men då är det också en pligt för de män, hvilkas ställning ger dem tillfälle att verka för utvecklingen, att ej sky de an rängningar och det misskännande som ofta följer med att gå i spetsen för sreformer. Visserligen gär det ofta den som går ispetsen för en större reform såsom en af våra alder har sagt: Den som gaar foran i en Alvorskamp, han sejrer ej; han kjeemper kun och falder,. Men ideerna lefva och föras vidare och segra då när-han är borta. Ordensutnämning. K. M:thar i extra ordenskapitel den 5 dennes utnämnt rytttaren vid norska kavalleribrigaden C. MAhuiaotanhavaeocnan il iddarva af Q