Aftonbladet – 18 maj 1868, sida 3

ALL BISULLA ACJSAICH I PORIDR AATIRIVTIURGH är på begge sidor usel, armeringen blott medelmåttig, och man undviker, enligt regeln, att stöta tillsammans med fienden. Föröfrigt plundra de kejserliga lika bra som nienfeiskarorna. BIKSDAGEN Fredagens plenum, Första kommaren. Öfverläggningen i feligiötsfrihotsfrågan. Hr Hasselrot. Af oll den frihet, hvaraf en i6nniska göres behof, finnes ingen dyrbarare, ingen nödvändigare, ingen mera oförytterlig än den, att få tillbedja sin Gud i öfverensstämmelse . med sin tro och på ett sätt som tillfredsställer menniskans religiösa behof, eller med andra ord — rättighet till fri reli, ionsutöfnihg. ara I detta Tänseen e hafvå visserligen tnder senare tider många fjettrar bortfallit, så att man t. ex. numera icke kan landförvisas för det man ej kan tro allt hvad den s. k. rena evangeliska läran innehåller; men så länge stadgandet i 16 Regeringsformen, ätt ene sg skall ingens somvete tvinga låta, utan skydda här beh en vid en fri utöfning af sin religion, endast är ett tomt och illusoriskt löfte, men ingen verklighet — så länge man kan beröfvas sina medbörgerliga rättigheter, om man ej kan ställa sin tro i öfverensstämmelse med Athanasii symbolum och alla de dogmer som på kyrkomöten blifvit antagne, såsom den enda sanna grundvalen för vår lära — på länge kan man ej tala om religionsfrihet i BYergö: I grybdlagsenlig ordning hvilar till afgörande ett fagtörslag dm rättelse i offanberörde hänseende, och först vid 1870 åra tiksdag kah detta förslag afgöras. Den fråga som nu föreligger, eller den om ändring i 1810 års dissenterlag, är emellertid äfven af ganska stor vigt. Enligt denna lag är den, som vill utträda ur statskyrkan, äfven om han icke är embetseller tjensteman, i hvilket fall han bortdrifves från sin tjenst, underkastas en mängd onödiga vexationer och besvär. Den tid borde likväl vara förbi, då det ena kyrkosamfundet kan förkättra det andra, då det ena kyrkosamfundet kan tilltro sig att inom sig ega den ällena saliggörande kyrkan, som kan säga sig ensamt hafva absolbt rätt uppfättat den kristna läran. Jag vill häremot icke hafva sagdt, att ju icke hvarje kyrkosumfund skall anse sin upp: fattning af läran vara den rätta; men då man m ste medgifva att dogmerna icke utgöra Guds ord, utan menniskors uppfattning af detsamma, eller med: andra ord att dogmerna äro menniskofunder och menniskor alltid förblifva menniskor, hvilka följaktligen kunna fela, torde man ock böra erkänna möjligheten af missuppfattning och derföre låta hvar och en lefva lycklig i sin tro, i sin uppfattning af Kristi enkla, sköna och gudomliga lära, som ej vet äf hågra klyftiga spetsfundigheter. Religionsfriheten består i tahkeoch satmvetsfrihet, bekännelsefrihet och lärofrihet. Hvad nu först tankeoch samvetsfriheten angår, så står den dess bättre öfver all lag. Äfven i de dagar då man brände kättare, fanns intet medel att hindra enhvar att tänka och tro hvad han behagade och i detta hänseende har således ingens samvetsfrid blifvit störd. Bekännelsefriheten åter är ännu i våra dagar och i vårt land, så fritt det eljest är, följande: Om en tjehsteman skille bekänna att han ej kan troalla de på kyrkomöten, efter långa tvister antagna dogmerna, som nu utgöra den s. k. rena evangeliska läran, så drifves han, såsom sagdt är, från gin tjenst, och en svensk man förlörar, derigenom sina medborgerliga rättigheter. Huru kan nu detta stå tillsammans med Guds bud, att man mera måste lyda Gud än menniskor? Huru kan man fordra, att den som känner sig genomträngd af sanningen af sin uppfattning af Herrans lära, skall förneka denna sanning och blifva en ljugare och en skrymtare inför Gud och menniskor? Huru skall mån begära att den, som har ett sannt och djupt och oafvisligt religiöst behof att få höra Guds ord predikadt i öfverensstämmelse med sin tro, skall finna sig tillfredsstäld i en kyrka, hvarg lärosatser hon ej kan omfatta. Detta är för mig obegripligt, och om friheten någonsin är ett berättigadt behof, 8å är det väl här på samvetets område; ty likasom kroppen behöfver sin näring, erfordrar anden sin, Det är denna bekännelsefrihet, som det nya lagförslaget afser och reglerar, och ehuru detta förslag är i många hänseenden ofullständigt, så att jag hellre vill antaga hr Lemchens reservation, vill ag dock, enär lagutskottets förslag lemnar mera frihet än den nu gällande dissenterlagen, och enär letsamma jemväl på lämpligt sätt begränsar lärofriheten, för min del godkänna samma förslag och yrkar derföre bifall. Hr Säve ansåg att riksdagen i denna fråga borle fatta ett beslut och icke öfverlemna allt till tyrkomötet. Ingen vet hur kyrkomötet kommer tt se ut, och det kan verkligen finnas skäl för utt representationen tar initiativet i ämnet. Tal. ille dock icke bifalla lagutskottets förslag utan rändring. I detta förslag funnos flera paragrafer mot hvilka han hyste betänkligheter, och bland lem särdeles den paragraf somtillstädjer att borgerligt äktenskap skulle vara tillåtet mellan en medlem af statskyrkan och en dissent. Det borgerliga äktenskapet dissenters -emellan ansåg deremot tal. vara fullt välbetänkt. Tal gillade ej heller att utskottet — borttagit den parayraf som stadgar, att undervisning ej må i dissenternas skolor meddelas åt andra än deras egna barn, samt förbudet för sådana trosbekännare att hålla föredrag vid sammankomst till andaktsöfningar af statskyrkans medlemmar. Borttagandet af varningarne, för dem som vilja utträda ur svenska kyrkan, vore ej heller önskligt, likaså litet som tt den föreskrift finge qvarstå, som säger att för utträde skulle erfordras att hafva blifvit konfirmerad. Tal. önskade bifall till utskottets förslag ned de af honom antydda förändringarne. Hr Beckman förordade en förändring i nu gälande författningar, som äro olämpliga både för lem som deröfver besvära sig och för kyrkan 1f. Kyrkans fördel är icke att försvåra öfversången till en främmande troslära, ty derigenom lir hon sjelf öfverlastad med dissenters. Tal. hale reserverat sig mot utskottets förslag derför att leri förekommo några bestämmelser dem han ej zunde gilla. Dessa voro isynnerhet de som förezommo i 8:de och 13 S8. en sistnämnda parasrafen föreskrifver, att barn som ej fyllt 15 är då öräldrarne öfvergått från svenska kyrkan till anat religionssamfund skall anses tillhöra detta, der ;j föräldrarne vid utträdandet förklarat, att barnet skall qvarblifva i den kyrka de sjelfva öfvergifvit. Detta vore ju att behandla barnet som ett dödt ting, nörande till föräldrarnes lösrebo. Tal. ansåg att ett varn ofta bildat sig en religiös öfvertygelse innan let uppnått det femtonde året. Derför vore ett sålant stadgande som det ofvannämnda orättvist och j Orätt vore det också att skilja barnen rarne, oaktadt dessa öfvergått till anvat religionssamfund, och derför borde den ifråravarande bestämmelsen förändras så att förällrarne finge bestämma öfver barnens religion enlast om dessa ej voro äldre än sex, högst åtta år, ler också att öfvergången finge bero af barnens gen vilja och ej af föräldrarnes. I sista punkjen af 1 mom. S stadgas, att barn, som njuter underhåll af allmänna medel, skulle tillhöra den församling, hvaraf den som har det i sin vård är medlem. Detta vore ett tvång och cktes gifva tillkänna att utskottet tänkt sig frå nets religion som en fattigvårdsangoli; a och icke som ed samvetssak. Hvad angår det örger