Aftonbladet – 18 maj 1868, sida 3

de liksom de äldre taepingerna bära långt hår som protest mot den tatariska dynastien. Den andra sekten, pailienkiao, är ett slags hemligt sällskap, hvilket har förgreningar i alla buddhistiska länder och städse vinner större utbredning. Vid sidan af dessa sekter uppträda de s. k. nienfei (röfvare) eller tsimatse (ryttare), hvilka ha en regelmessig militärisk organisation, men äro menniskor utan politisk eller religiös öfvertygelse, och liksom medeltidens condottieri lefva af rof och plundring. Efter att ha hotat Peking har de riktat sin marsch mot Tientsin. 1865 drog ett band nienfei in i provinsen Schantong och blef först splittradt efter en häftig kamp, i hvilken den kejserlige generalen Sangkolinsin föll. I Januari detta år inföll ett annat band i provinsen Tscheli, der Peking ligger. Här trodde de, att de skulle kunna förena sig med banden från Schantong, men dessa hade som sagdt under mellantiden blifvit sprängda. Emellertid stahbäde nienfei-bandet i Tscheli, men vände sig nu, då det var för svagt att angripa Peking, mot Tientsin, som skyddas af 3000 på europeiskt sätt disciplinerade soldater, af samtliga vapenföra europeer och i nödfall af manskapet på kanonbåtarne. Bandet skall blott räkna 25,000 man, och man förundrar sig öfver att det kunnat stå sig mot de fem eller sex kejserliga armer, som blifvit utsända emot det, och af hvilka en ensamt var 80,000 man stark. Nienfeibandets anförare skall vara en ung man om 22 år vid namn Jeuwang, hvilkens afsigt är att afsätta kejsaren i Peking, Krigförmgen är på begge sidor usel, armeringen blott medelmåttig, och man undviker, enligt regeln, att stöta tillsammans med fienden. Föröfrigt plundra de kejserliga lika bra som nienfeiskarorna.