Aftonbladet – 15 maj 1868, sida 3

hvaraf jemte citater ins. uppsats öfverflödar, och hvilka han med citationstecken utpekat., synes ett upplyst folk i vapen vara honom misshagligt. Jag bör då meddela, att ett upplyst folk är ett tänkande folk och att ett sådant aldrig skall underkasta sig förnuftsvidriga bestämmelser, men deremot, såvida man ej lägger konstlade hinder derför, gripa till vapen, ordna sig militäriskt samt göra öfriga behöfliga uppoffringar för landets försvar. Vill man derföre ett verkligt nationalförsvar, måste man från vapenöfningarne taga bort hvad som är både onyttigt och motbjudande; och hit hör i främsta rummet all slags pedantism. En menniska kan vara villig, att för ett stort mål uppoffra lifvet, men derföre alldeles ej gå in på, att onödigtvis utsätta sig för ständigt förnyade nålstyng. Den försmak af krigstjensten nationen erhållit af beväringsexercisen, är ej egnad att förmå lensamma att frivilligt förnya dylika öfningar. Den tacksamhet beväringsynglingen stundom lägser i dagen, gäller befälet, om detta behandlat honom humant, och är att likna vid den erkänsla lången hyser mot fångvaktaren, som förmildrar hans olycka, men får ej tagas såsom ett uttryck vf hans belåtenhet med sjelfva öfningarne. Det är möjligt att personer ännu finnas, hvilka med förnämt förakt betrakta de, må vara hittills misslyckade, enskilda sträfvanden, som blifvit gjorda utt skaffa landet ett betryggande försvar, och att hos dessa individer det hånfulla sätt, hvarpå ins. lera gånger talar om medborgaren, som försvarar osterjorden, finner gensvar; men ett misstag torde let vara om han anser att han dermed för sina Wigter vunnit allmänhetens bifall. . Det är dock ulmänheten eller folket, som skall åstadkomma andets försvar. Mer än sekelgammal erfarenhet vör hafva lärt oss, att nationen förutan skola vi örblifva i ett tillstånd af värnlöshet. Den uppmärksamhet hvarmed föröfrigt ins. bevärligar min ringa person, torde vittna om allt för stort leltagande. Utom det att ins. sysselsätter sig med hvad ag varit och hvad jag är, finner han det vara tydligt, lerföre att jag ogillar handgreppen och komnandoordens sönderdelande m. m., att jag ej sjelf arit med om infanteriexercis., samt att jag åda;alagt obekantskap med infanteriexercisen och synnerhet med sättet att öfva mindre exerceradt jan. kap. Onekligen är bevisningen af dessa ins. karpsin. 182 slutsatser mycket slående; men icke estomindre torde vara att befara, att denna en; a allmänhet, som trotts ins. aukisa, oefterrättn,, 3 yriet vågar hysa evt på sundt förnuft grundadt set omdöme, fortfaran.1e Som hittills, skall finna slags militärpedantism, med hvad dertill hörer, örkastlig och motbjudande. Stockholm den 5 Maj 1868: T. Keyser.