Aftonbladet – 15 maj 1868, sida 3

farhåga, som föranledt det uppbyggliga skådespel, hvartill man någon gång vart vittne, nemligen att soldaten i kedja sökt att marschera noga rättad, med ängsligt bibehållande af det reglementerade afståndet från sidoroten, med exlarne i linien, gjort halt och helt-om enligt reglementet 0. 8. V. Det medgifves, att om man verkligen kunde lyckas göra soldaten till en maskin, och nutidens stridssätt ej fordrade af honom eftertanke och sjelfhandling, exercispedantismen skulle hafva skäl för sig, emedan derigenom befälet kunde hafva truppen i hand och likväl sakna snart sagdt alla befilsegenskaper. Men nu äro icke omständigheterna sådana; har ej befälet under fredsöfningarne på ett eller annat sätt fått truppen i sin and, fastän en mängd reglementariska föreskrifter öfverträdas, skall resultatet framför fienden, der de i alla händelser måste åsidosättas, blifva olyckMan berättar, att spartaner och romare visste att i krig röra sig tätt slutne och inoggrann ordning; att hos dem disciplinen var så sträng, att den kan tjena oss som förebild. De torde således äfven hafva haft lystring. Visserligen är ja; okunnig om deras exercisreglementen, men dock tviflar jag på, att någon vill tänka sig dessa krigare, sysselsatta med en mängd öfningar i ledet, i någon mån liknande dem, hvarpå hos oss lägges en så stor vigt; t. ex. en spartan, sysselsatt att med små steg, sträckta knän och bibehållen kroppsställning söka intaga rättning, eller en romersk soldat, öfvande sig att göra helt-om; och detta helt enkelt derföre att man vant sig vid att anse hvarje medlem af de ifrågavarande folken för mycket herre öfver sin kropp för att utföra något dylikt. Då jag framställt nationalbeväpningens behof af (att börja med), exereisgovär, var det naturligtvis att hvar och en skulle få tillfälle att lära sig t vä a h vid alla tillfällen handtera geväret, att värda ww, Jet som -eldoch stötvahvarati. BOYänARn 3 ogillande af det sätt, a inbegripet: a närvarande utföhvarpå gevärsexereiseil JOroo oslunda anses res och ova kan väl då Igen oovde lä som ett påstående, att soldaten Vvs in ras huru geväret skall fattas; likalitet som Du. ogillande deraf att tiden för öftiägarne på fältet upptages med så jemförelsevis obetydliga saker som handgrepp. Hvad som är ofantligt mycket svårare än handgrepp. är att väl vårda geväret, och sätter man, hvilket knappt kan undvikas, undervisningen häruti i samband med huru geväret skall lyftas, flyttas, nedsättas, kopplas och framför allt huru det skall handtera3 tnder rörelser i spridd ordning så att det ej skadas, hvilket gednare exercispedantismen ej frågar efter, skall maäfi säkerligen slippa att blifva vittne till hvad som nu ofta sker eller att geväret illav handteras. Den af mig angifne föreskrift för gevärets bärande iledet, blir då också mer än tillräckligt follständig. Beträffande marschen har jag i korthet angifvit huru den bör tillgå för at: blifva så verkstöllhar och säker som omständigheterna medgifva. Jag erkänner, att då jag förötrigt i mitt föredrag vädjat till åhörarnes omdöme och erfarenhet, jag dock angående marschen anfört ett sätt att få den säker, för hvilket jag endast kan åberopa auktoriteten af egeil erfarenhet: — . Kommandoordens delande i lystripgsoch verkställighetsord samt deras utsägande i jemn och lika afpassad takt, har jag aldrig förnekat vara oeftergifligen nödvändiga för att hvad som kommenderas skall blifva utfördt på ett sätt som tillfredsställer — exercispedantismen. Blifva åter militäröföingärne rensade från detta ogräs, behöfva endast de få komtmåndoord jag omnämnt delas, hvarjemte ofvannämnde föreskrift för deras utsägande bör försvinna. Häraf följer dock ingalunda att öfningar i ifrågavarande ordutsägande äro obehöflige. Inom militären får man ej vänta att någonting, det må vara aldrig så enkelt, riktigt utöres, om det ej förut blifvit öfvadt. Att medborgaren inträder i ledet för fosterjordens försvar, förklarar iti8. 6j vara annat än en fras, emedan, menar han, det alldeles icke ör till fosterjordens försvar medborgaren i våra fredliga tider inträder i ledet, utan för att öfva sig att bli så duglig som möjligt till detta försvar. Tänk, om vår representation skulle börja att sysselsätta sig med dylika klyftiga distinktioner, och sålunda komma på den tanken att de uppoffringar landet gör för öfningarne i våra fredliga tider alldeles icke angå försvaret. Fara värdt vore då, att ins., i händelse han är militär, ej finge komma med om många öfningar. Ehuru visserligen åtskilligt hade varit att säga om målskjutning, skjutning i ledet eller i spridd : ordning, äfvensom om gevärets användande till an-: fall, medgaf dock ej tiden att i mitt föredrag vid-: röra dessa ämnen. Insändaren synes emellertid j. bafva velat till någon del fylla denna lucka genom att välvilligt meddela en beskrifning om huru preussiska rekryten undervisas i målskjät-: ning. Likväl torde det få antagas, att ins. sjelfj. skulle ansett detta temligen öfverflödigt, om han egt kännedom om hvad vårt eget infanteriexercisreglemente i detta hänseende innehåller, der sättet för ifrågavarande undervisning finnes tvifvelsutan bättre framställd. Deremot citerar ins. åtskilligt ur sistnämnda reglemente angående marsch, hvilket ban beledsagar med några i kraftig stil hållna kommentarier, gående ut på att bevisa det för krigaren önskliga i att bafva en lätt och ledig gång. Allmänheten bör således nu härom finna sig öfverbevisad — ifall den någonsin betviflat satsens riktighet. Med anledning af mitt uttryck, att man nedsätter soldaten under djuren, då man gör honom till ett dödt verktyg m. m: faller ins. in i det sublima. Man får nemligen veta, att menniskans företräde framför djuren består uti att hon med lätthet fattar och utför hvad de senare aldrig kunna lära ls sig; att vid en hemlig marsch i fiendens närhet bör hvarje soldat gå tyst och lätt, utan att hålla takt med kamraterna, samt att det är svårt att, när man vill, hindra hästar från att gnägga och frusta. Af dessa 3 (säger tre) utom all fråga vigtiga sanningar, drager ins. den förkrossande slutsatsen, att det af mig begagnade uttrycket är en fras, endast egnad att dåra tanklösheten. Nödvändigheten af lydnad, ordning och lystring m. m. ger ins. anledning till mycket ordande, hvilket tvifvelsutan innehåller åtskilliga militära grundsanningar, hvilkas oskattbara värde naturligtvis ingalunda minskas deraf, att de äro allmänt kända och obestridda. Oaktadt jag ej dristar göra någon anmärkning, tillåter jag mig på grund af det ofvanstående hemställa, huruvida ej ins, i allmänhet nog mycket förbiser det ökade intresse hans många lärorika citater och meddelanden skulle för allmänheten hafva egt, ifall de varit om icke just bevisande, åtminstone i någon mån upplysande i sak. Visserligen söker ins. göra troligt, att våra regementens korta öfningstid numera, i olikhet mot förr, endast upptages af verkligt militäriskt-praktiska öfningar. Huru nyttigt det än för armens opularitet skulle vara, ifall allmänheten kunde litva, öfvertygad härom, torde man likväl hafva att frukta att den sätter större tillit till hvad den emellanåt sjelf ser, än till löst framkastade, påståenden om motsatsen. Bland den mängd af mig begagnade uttryck. BAS TN TIETOENATOR RED