Aftonbladet – 15 maj 1868, sida 2

let visade honom von Turnes vapen, uppcklade han det med en hastig rörelse och ste. En blixt af vrede flammade i hans öga: Ha, den eländige! mumlade han emellan de hårdt sammanbitna tänderna. Det är då icke nog att han förbittrat modrens hela lif, skall han då bringa olycka och vanära äfven öfver dottren. Han ville skynda bort; Aimte återhöll honom sakta. Går ni er väg! klagade hon. Jag trodde så säkert att ni ville hjelpa henne... Baronen slöt den lilla flickan i sina armar och hviskade rörd: Mitt kära barn! jag går, men jag kommer äter... Något senare, när fröken Sofi kom in i salongen för att se efter om Mari torkat dammet, fann hon Hilda liggande sanslös utsträckt på golfvet. Hela huset kom i rörelse. Alla intresserade sig för den unga flickan, som var mild och vänlig emot enhvar. Den ena sprang hit, den andra dit. Det tycktes som om den annars så tröga betjeningen i en hast fått vingar. Fröken Sofi gned pulsar och tinningar med ättika. Anders, fru Bergers betjent, en maklig, välfödd östgöte, höll på att rycka hela stjerten af en olycklig höna, för att få en äder att sveda, vid hvilkens användande ngfru Mari var nära att i lutter välmening tända eld på den stackars unga flickans näsa. Köks-Britta föreslog att skicka efter resten; ladugårds-Annika menade det klocaren vore bättre att vända sig till, derför att han kunde slå åder och sätta iglar. Vid Hildas fötter stod lilla Aimee snyftande högljudt. Andtligen uppslog den unga flickan ögonen och säg sig förvirrad omkring. Hvar är jag? mumlade hon matt och oredigt. Hvarföre stå alla dessa menniskor omkring mig? För all del, gå er väg, godt folk, hviskade fröken Sofi, i det hon gjorde en rörelse med händerna, ungefär som när man