Aftonbladet – 15 maj 1868, sida 2

honom vid ett likartadt tillfälle, breda ut näsduken till underlag; han åtnöjde sig helt enkelt med att sätta sig ned bredvid den unga flickan, hvars iskalla händer han höljde med kyssar. Var trankil, mitt söta barn! jag skall hjelpa pappa; med ett enda litet vilkor: blif min! Ater försökte grefven att sluta Hilda i sina armar. Med en rysning slet hon sig lös. Bort! ropade hon, nästan vildt. Hvad gör ni här? Först i morgon har jag lofvat er mitt svar... Ga! jag vill — jag måste vara ensam. Förgäfves sökte grefven qvarhålla henne: med en konvulsivisk rörelse stötte hon honom ifrån sig och ilade bort. Grefven följde henne på afstånd. Han såg henne försvinna genom glasdörrarne, som förenade verandan med salongen; han hörde nyckeln vridas omkring i låset, och fick sjell stå qvar utanför, lika afsnäst som fader Adam, då cheruben slog till paradisets dörr midtför hans näsa. Ack! huru mången Adams son blir icke ännu i våra dagar utkörd från sitt paradis genom någon engel med svärd eller värja vid sidan! Men Adam, allas pappa, var lyckligare (?) än både dessa och grefven, han hade åtminstone Eva att sällskapa med, Fruntimmersnycker! hvem kan bli klok derpå? mumlade grefven förtretad. Nå nå hon får allt gifva med sig... Faderns heder står på spel. Löjligt att jag skulle möta så mycken omedgörhghet — jag, damernas förklarade gunstling! Ah, det är otroligt — såvida det inte är affektation... Hon torde vilja göra sig rar och uppförde derföre er liten teaterscen... I morgon lär det nog låta på annat sätt. Sålunda försökte grefve v. Schmetterling Itrösta sig öfver sitt nederlag med att ur el för hans egenkärlek smickrande synpunkt s orsaken till Hildas motvilja; men det vill ieke riktigt gå. Han bjöd till att förgyll: pillerna; de voro och förblefvo lika bäska