Aftonbladet – 15 maj 1868, sida 2

EN FRIARE — EN BEFRIARE!) Af författarinnan till Såpbubblorna. Hända hvad som helst, upprepade han med ett torrt skratt, så... vänta ett ögonblick, min nådiga! Jag har ännu några ord att tillägga: gerna hade jag önskat bespara er en plåga och en förödmjukelse, men då ni så vill ha det (han ryckte på axlarne). Hör mig således,, atertog han långsamt oc) betonade hvarje ord, likasom han njutit af att uttala dem. Då jag i dag på förmiddagen skildes från er far, lemnade han mig detta bref att tillställas er, 1fall ni icke, såsom vi båda hoppades, sjelfmant tog reson, utan envisades att motarbeta ert eget bästa. Grefven bugade sig ironiskt samt öfverräckte åt Hilda ett bref. Den unga flickan bröt häftigt förseglingen och läste. Det föreföll henne som bokstäfverna på en gång fått lif och rörelseförmåga. I en yr ringdans tumlade de om för hennes förvirrade blickar. Ett framstod dock med fruktansvärd tydlighet ur detta kaotiska hvimmel. Hon måste uppoffras.... det gafs ingen räddning.. Dödsblek, halft vanmäktig af fasa nedsjönk hon på gräsbänken i det hon mumlade: Hat barmhertighet!... Ja, älskade, förtjusande Hilda! lugna ert... Jag har lofvat er far mitt bistånd. Grefven tvekade ett par sekunder om han skulle våga ett knäfall för att höja effekten, men då han tog i betänkande det daggiga gräset och dess möjliga verkan på de splitternya chokoladefärgade underkläderna, dem han dagen förut erhållit från London, via Göteborg — skulle dessa uppoffras? nej, visst inte! förr finge det å buru det kunde med det sublimt plastiska i attityden. Grefven var icke snarfyndi yog att, som en gång en annan riddare före vd Ae st, 59, ID, I2, J4, 9T—100, 104, 107