Aftonbladet – 13 maj 1868, sida 3

ör god hushållning att hålla en särskild dyr lärare för t. ex. endast 5, säger fem elever. Men i detta läroverk, som uti alla af staten beroende inrättningar, herrskar stor misshusen hållning i jemnbredd med den mest inskränkta da byråkratism. Den praktiska nyttan förbio-I ses som alltid, får som alltid gifva vika niför småaktiga ordningsreglor och ytterst noggranna reglementariska föreskrifter. Mängilden af obligatoriska ämnen är till exemte pel mycket opraktisk. Ty för att komma tt i åtnjutande af undervisning uti ett eller 3 I flere af de valfria ämnena måste eleven ju ;e Iförslösa tiden med hela raden af de obligaa toriska. Detta tar tid och för mången stacsd kars lärarinna är tiden hennes enda kapital, nsom hon således ej har tid att onödigtvis nförslösa. Huru många obemedlade lärarin5 nor hafva väl ock rådatt genomgå den dyra treåriga seminariikursen, under hvilken de äro så upptagna med arbete, att de ej kunna förtjena någonting utan endera för sitt uppehälle sätta sig i skuld eller också tillgripa några obetydliga arfsmedel. Förhållandet är också, att många af eleverna vid seminarium rentaf lida brist på det nödvändigaste, att många äro sjukliga af brist pa ordentlig och ) stärkande föda och af öfveransträngning. -Men på sådant göres aldrig afseende. a) Att t. ex. utfärda en förordning, som förbjuder eleverna att infinna sig på lärorummet tidigare än 5 minuter före lektionens början, att låta dem, väntande på klockans slag, i ur och skur få promenera utanför på gatan, är alldeles oförenligt med seminarii menniskoälskande anda. Föreståndarinnan och lärarne ha ju varmt och trefligt inomhus. Att direkte från den ansträngande gymnastiken låta dem rusa till en annan nästan lika ansträngande lektion, går äfven an, allt går an vid seminarium, utom det som är nyttigt eller angenämt för eleverna. Allmänheten skulle häpna om insändaren här ville uppräkna alia de ordningsreglor, hvilka föreskrifvas eleverna, som för hvarje vecka ökas och göra bela seminariet för eleverna odrägligt, hvilka förlama deras arbetskraft och förqväfva deras friska mod, så nödvändigt för lärarinnor. En insändare i denna tidning har för ett par år sedan kallat seminarium ett intelligensens tukthus, och vi tveka icke att upptaga och åter upprepa det uttrycket, ty inom detta mönsterläroverk är andan sådan, :. att till och med lärarne icke våga säga sanningen om de händelsevis tillsagt eleverna något, som icke öfverensstämmer med den ledande viljans åsigter. Alla dessa svårigheter skulle med ens bortfalla, om seminarium, i stället för att vara 1eglementariskt vore praktiskt. Seminariet är ju till för lärjungarne, bör då icke semi nariet så mycket som möjligt tillse dessa lärjunvgars verkliga fördel? Huru mycken nytta kulle icke seminariet kunna göra om det, i stället att svartsjukt sluta sina dörrar om de 46 dyrbara blifvande lärarinnorna, om de 5 eleverna i fysiologi, kemi och fysik, öpp nade sina stora, höga och ljusa salar för de många, som i något eller några af dessa ämnen skulle behöfva undervisning. I stället för endast 46 skulle seminarium kunna ge undervisning åt flera hundrade elever, fördelade på de då utan all fara mängtaliga ämnena. Hvilken skam och hvilken skada att så ej sker! Men jag glömmer att det är en omöjligh Förlorande mig i inbillningens verld förgäter jag helt och fållet att semipariet då icke längre skulle bära denna trefliga prägel af embetsverk, en friare, gladare anda skulle kanhända insmyga sig der, det kunde bli ett riktigt luftdrag af friska idter och nya påhitt, usch, så kusligt! Eleverna skulle också blifva mer oberoende af föreståndarinnan; dessa utbölingar, som sjelfva finge välja sina ämnen, skulle kanhända inskränka sig till 3 eller 4 sådana, kanske, o fasa! endast till ett, i stället för de 12, som de nu måste läsa, de skulle kanske icke vara uti seminariet mer än tre eller fyra timmar i veckan, skulle använda den öfriga delen af sin tid till annat, kanske läsa ämnen, som icke uti seminariet förekomma, otro och all slags styggelse skulle kanske också insmyga sig i hjorden; huru sedan kunna stå ull ansvars för de stackars blifvande lärarinnorna. Nej! detta går icke an. — Den kongl. direktionen, föreståndarinnan, studii-direktorn, adjunkterna och alla lektorerna, dessa höga embetsmän, som tjena staten, skulle då i stället få lof att nedsätta sig till att göra nytta åt flickslynor, åt skolbarn, åt dem, för hvilka anstalten egentligen var afsedd, — hvilken anakronism, hvilken osvenskhet! Nej, om seminariet vill göra någon nytta, måste det helt och hållet omskapas. Alla ämnen, med undantag af svenska språket, gymnastik och pedagogik med hvad dertill örer, böra vara fria. D. v. s. eleven, som sökt inträde i seminariet för att lära, icke för att leka, hvilket man nu tycks tro, ty hvarföre skulle eljest de många föreskrifterna behöfvas, skulle sjelf få vara den bestämmande. TI stället att fordra en inträdesexamen, som vid ett så beskaffadt läroverk är ett oting, skulle inom hvarje ämne finnas en förberedande kurs, från hvilken eleverna, efter behörig pröfning af kurs-läraren utinärvaro af första afdelningens lärare, kunde admitteras upp uti denna afdelning och sålunda antagas till ordinarie elever vid seminarium. Detta vore icke alls svårare eller mera praktiskt outförbart, än att t. ex. hafva 4 klasser. Mången lärarinna som lifligt skulle önska att uti det eller det ämnet erhålla vidare undervisning, hindras derifrån genom blotta fruktan för skammen att vid en inträdesexamen blifva underkänd. Det är icke roligt, att sedan man under åtskilliga är undervisat andra, af ett offentligt läroverk få diplom på att man ingenting kan. På detta sätt organiseradt, kunde seminarium gerna få undervisa uti huru många ämnen det hade krafter till. Vi vilja till och med medgifva amesopotamiska men — grundlig skulle undervisningen vara. Icke såsom nu. Då eleverna, ehuru de fått diplom, och ehuru de läst ofantligt mycket, dock kunna ganska litet, så litet att ins. från många håll försport deras ringa insigter, t. ex. just i språk. Såsom seminarium nu är organiseradt kan icke undervisning i språk eller öfverhufvud eer bortre v