Aftonbladet – 12 maj 1868, sida 3

samheten pa teate san. Det ar historie om Björnstjerne Björnson och hans författar honorarier. När den populäre författaren -I komedi De Nygifta gafs å Dramatiska tea Itern, erhöll han 600 rdr i honorarium och va dermed belåten. Men så kom der en anna; tid och en annan styrelse öfver de kunglig teatrartia, Bö dag får den norske skalde veta att man i Stockholm upptätit hans pje Mellan drabbningarne, och helt naturlig skrifver han till teaterdirektionen för att begära sitt författarearvode. Men direktioner var döf för en sådan framställning och bevärdigade författaren ieke ens med ett svar Då skref skalden till Kongen för att få rättvisa, men icke heller från det hållet hördes något af. Plötsligt kommer der ett nytt dunderslag och waderrättar författaren att man som bäst håller på att öfvå in hans Maria Stuart på Stockholms kungliga scen. Han sätter sig ned att skrifva ett nytt bref till Kongen. och för att icke äfven den skrifvelsen skall sjunka ned i glömskans graf upptages den af idhivigsprossen. Författaren begär att en lag mätte stadgas söm skyddar nordens författare i eganderätten till sina arbeten. Det ä en i yttersta grad billig begäran, som m gillas af hvarje rättänkande k gan har redan länge varit a bane här inom de litterära kretsarna och skall som vi hoppas nög fitta sin lyckliga lösning. En sådan lag skulle gagna de nordiska länderna inbördes, och skulle vara ett steg framåt från den likgiltighet som redan alltför. länge varit en fotblack på vår litteratur. . Författaren begär vidare att sjelf få vara med och Sfyervaka uppsättningen af Maria Stuart. Nu torde det snart vara för sent att kunna villfara denna begäratl, men nog hade vår teaters värdighet rätteligen fordrat att man skickat en höflig inbjudning till författaren att sjelf få vara tillstädes vid inöfningen af pjesen. Den danska teatern har i ett Hylikt förhållande gifvit oss ett exempel, som är värdt efterföljd. Då Bröllopet å Ulfåsa, uppsattes på teaterH i Kjöbenravn, erhöll författaren fri resa dit från Stockholm och dessutom ett lämpligt honorarlum för sitt arbete. Kan vår kungliga teätst af ekonomiska skäl icke handla I sailimå sätt, så Vore det väl bättre att icke alls befatta sig med danska och norska författares arbeten. o . Man hör mången säga att vår teater är i sin fulla rätt, da den tillegnar sig granoländernas dramatik utan att votala författarearvoden, ty då ingen lag finnes, sem säger att honorarier skola utbetalas, så vore det en dålig hushållning att gifva ut pengar onödigtvis. För dem, som tänka så, kan det icke vara utan hytta att erhälla den upp-: lysningen, att utom lagar och stadgar finnes det något, som man plär kalla moralisk skyl dighet. Här är nu ett fall, då den moraliska skyldigheten träder i stället för en lag, som låter vänta på sig. En omständighet — om den är sann — talar något till teaterstyrelsens ursäkt. Man påstår nemligen att direktionen af revisorerna fått en skrapa för att den för De Nygifta betalt 600 rår till författaren. Om så är måste man säga, att hrr revisorer också väl skulle behöfva revisorer öfver sig. Föröfrigt ha vi i dag icke mycket att tilllägga om vära teatrars verksamhet, ty der har varit ovanligt stilla, liksom voro de alla modstulna vid anblicken af den förskräckliga konkurrenten — våren. Salongernas bänkar bli allt glesare och glesare besatta, ty den stora publiken går hellre att se på gratisspektaklet i hufvudstadens omgifningar. Det ir alltid en tidpunkt på året, då konsten får fva vika för naturen, och det är när solen vörjar kännas varm och björkarne slå ut i kogsbackarne. Då går man hellre ut och ör på trasten, än man betalar ett par sdaler för att höra en opera inom fyra räggar. På Södra teatern spelas fortfarande Stadsor och Landtfolk, hr Hodells nya pjes, som äl förtjenar att ses för de många lyckade sarakterernas skull och för det urmärkta pelet. Hr Thegerström har der en af sina ästa roller, och det vill säga mycket. Der terse vi också fröken Klefberg, hvars beantskap man första gången gjorde då Blomnor i drifbänk upptogs på Stora teatern. röken Klefberg gjorde då verkligt uppeende som den ostyriga Erika, och den som u ser henne på Södra teaterns tiljor finner , att hon är på god väg att infria det ifte hon då gaf oss, att en gång intaga ett. ramstående rum bland våra dramatiska arister. Snart nog slår hr Zetterholm igen empelportarne uppe vid Mosebacke och drar ned sitt valda sällskap ut till Djurgårdens under, för att konkurrera med våren i hans get rike. I den nya teaterns luftiga och ackra salong skall helt säkert icke fattas ublik i sommar, ty hr Zetterholm lär ha ägra riktigt pikanta nyheter att bjuda på, varom mera en annan gang. Det bästa ha vi gömt till sist, nemligen ågra ord om den stora folkfesten i sönags. Redan tidigt på morgonen hvimlade jarl XIII:s torg och närliggande gator af ommarklädda folkskaror, som skockade sig illsammans för att se skarpskyttarnes förta stora utmarsch i är. Och när sedan de lågula fanorna visade vägen till Ladugårdsärdet, följde många tusental fotvandrare och ånga filer af ekipager med till exercisplatsen ch slogo läger i de nygrönskande björklungarne. En lifligare tafla kan man väl ällan få se. Ute på slätten rörde sig de a skarpskyttelederna och bajonetterna xtrade i solen, som högtiden till ära tagit å sig sin mest leende och sommarvarma nin. Här och der svajade kompaniflaggorna fver uppdukade bord och fulla ölkorgar, och var en tufva fanns stod en matkorg, ur vilken skarpskyttemödrar, hustrur och slägingar trakterade de raska gossarne. Andlig pis fattades heller icke, ty när trummorna : logo till gudstjenst, klingade koralen inom i en vida fyrkanten och varma böner för rihet och fosterland stego ur alla svenska jertan. Kom nu och säg att skarpskytt-idens vä er börjat kallna och att folkets intresse en fosterländska saken har slappat af. Sö agens fest gaf detta talesätt en lysande ederläggning. Gamla och unga, små och . tora, alla voro de med, som aktiva eller: assiva skarpskyttar. Det var en ståtlig syn! tt se när bataljonerna genom Carl XV:s J 1 F ort tågade hem, under full musik från två musikkårer, hvar bataljon med sin fana ij