Aftonbladet – 12 maj 1868, sida 3

Ma Krönika. Otacksamheten är en svår synd, och isynnerhet blir denna synd fördömlig, då det är barn som visa otack mot sina fäder. Denna svarta last florerar dock med hvar dag alltmer och springer tydligast i ögonen genom folkens förhållanden till landets fäder. Nyligen har man iFinland sett ett prof derpå. Den 16 April är en glädjens dag för Alexander IT:s alla bath, älminstone bör den våra det, ty den dagen räddades den milde I czaren från ett förfärligt mordanslag. Äfven Itill Finland kom ett telegram med påbud om Rn grn fr nan rn en tacksägelsebön i kyrkorna till firande af den underbara räddningen. Men is skynda till templen, för att på knä stämma upp en lofsång till Gud, som beskyddade kejsarens lif, fortsatte de otacksamma barnen med sina arbeten och sin handel. Kan man väl tänka sjg en svartare synd? Lyckligtvis finns det polis också i Finlands s I der, och dessa rättvisans tjenare visste att få Tbugt med de tredskande. I Uleåborg jagaIdes köpmännen och allmogen från torgen och Joch arbetarne från sina sysselsättningar, för att staden skulle få en högtidlig prägel. Vi veta ej om befolkningen sedan med käpprapp föstes in i kyrkan; men vi förmoda det, ty annars begick polisen ett fel som vore oförlåtligt. Man kan aldrig handskas hårdt nog med tredskande och otacksamma barn. Vi ha hört att mången vill ursäkta de styfsinta finnarnes oappförande med att deras tankar äro så uppfyllda af den förfärliga nöden som råder i landet, att de icke hinna med att tänka på tacksamhetsbetygelser åt den gode fadren i Petersburg, och att de väl behöfva alla timmar till arbete, för att lindra sitt och sina likars elände. Men en sådan ursäkt är alltför lam att kunna gillas. Det är visserligen sannt att hvarje timmas sysslolöshet kostar menniskolif; men hvad betyder väl det att några hundratal obetydliga undersåter svälta ihjäl, blott man värdigt firar landsfadrens räddning. Jämmerropen från tyfuslasaretten dö bort och öfverröstas af glädjehymnerna i kyrkorna. Afven inom våra landamären höjer otacksamhetens hydra upp sina hufvuden. Dagligen tåga stora skaror af landets barn från fädernehemmen, för att fara öfver oceanen till länder, der de tro sig finna en bättre lott än den de hittills njutit. Men hvad ha de väl att klaga öfver här hemma? Finns det väl ett land på jorden, der man har det så bra som här i vårt fosterland? Samvetstvång känner man ju i Sverge knappast till namnet. Våra själaherdar äro ju de mest toleranta och liberala menniskor i verlden. Penningväldet vet man här icke hvad det vill säga, och jemnlikhet är den herrskande principen, fastän den utgör en sanning med modifikation hvad den kommunala rösträtten angår. Hvad felas oss väl då? Ötacksamma barn! Hvarföre då öfvergifva fosterjorden och träda ut ur det faderliga hägnet? Jag känner era gamla inkast om knappt bröd, slaflif och de bättre lottades förakt. Fördomar, bara fördomar! Gå tillbaka och fråga era husbönder om saken, så skola de också säga er, att dessa inkast äro riller och luftbilder, ty i intet land på joren aktas och äras mer än här den stora tanken: frihet, jemnlikhet och broderskap. Till Amerika!, är emellertid lösen för dagen, trots alla underrättelser om den närvarande arbetslösheten derstädes, och isynnerhet ökades utvandrarskaran när ryktet spred sig att en firma i Göteborg bestod öfverfarten gratis. Den ifrågavarande firman öfverhopades med bref från alla kanter i riket, med förfrågningar om hur ofta gratisskeppen seglade af, och kontoret belägrades från morgon till qväll af emigranter, som ville begagna sig af den generösa firmans ovanliga verksamhet. Men då upplystes det att gratisfarten öfver oceanen var en stor hafsanka, och de reslystna, som icke hade pengar, fingo vända hem till sina socknar igen. Nu borde verkligen den af en amerikanare föreslagna jernvägen mellan Europa och Amerika, vara färdig att besörja persontrafiken, ty blir Amerika engång tillräckligt befolkadt, å skall man aldrig kunna pår å stor mängd passagerare som nu. Stör: gheten att få detta jernvägslöretag till stånd , innan man får utröna hvilket som är fördelaktigast, antingen att gräfva en tunnel under oceanens botten, eller att sänka ned jätterör i hvilka bantågen skola löpa fram. Längden af banan är en småsak för Amerika, som inom sina gränser har så vidt utgrenade jernvägslinier, att om man, lägger dem tillsamman så gå de tre hvarf omkring vår höla jörd.