Aftonbladet – 12 maj 1868, sida 2

MUSIK. Harmoniska sällskapet afslutade genom den konsert, som sistl. lördag gafs å k. oporan, den offentliga verksamhet det för denna speltermin utlofvat. Konsertgifvarnes i och för sig högst prisvärda generositet att åt en större publik gifva fritt tillträde till generalrepetitionen blef denna gång icke värdigt motsvarad af allmänhetens intresse, då blott ett inskränkt antal åhörare infann sig vid den egentliga representationen, huru värderikt och lockande konsertens innehåll än var. Glanspunkterna i detta voro tredje akten ur Glucks Armida samt Beethovens herrliga F-dur-symfoni. Armida kan i sublimt allvar och enkel värdighet svårligen mäta sig med Alceste, men är bland alla de arbeten, hvarmed den store reformatorn Christopher Gluck omskapade eller rättare pånyttfödde det musi ska dramat, det som, oberoende af tidsföljden, tydligast utvisar resultatet af hans strätvan och gör hans konstnärliga ståndpunkt klarast jemförlig med föregångarnes och efterföljarnes, samt sålunda bäst förtjenar att representera honom inför vår tid. De jättesteg framåt han lät konsten taga i Orfeus, Ifigenia i Aulis samt Alceste hafva i Armida fört henne så långt mot fulländningens mål, som det var Glucks eldiga snille och öfverlägsna konstsinne beskärdt att leda henne, och genom sin effektrikedom, den jemförelsevis synnerligen lifliga skiftningen i det dramatiska innehållets framställning i tonerna, samt den ridderliga anda, som genomgår det hela, har denna opera äfven blifvit hans mest populära verk. Tredje akten innehåller en rörande karakteristik af styckets hjeltinna, och torde kunna anses såsom den äldsta 1likasom en bland de bästa dramatiska teckningar af menniskohjertat, som den verldsiga tonkonsten frambragt. Hatet och furierna bilda den mörka bakgrunden som låter denna herrliga qvinnogestalt framstå i dess rikare, bjert kontrasterande skönhet, och hvad hon sjelf frambesvurit är den kraftigaste tolk för hennes inre strid. Den ständigt lika enkla som storartade stilen fordrar emellertid utomordentlig styrka i röst likasom föredrag, och Hatets parti blef genom bristande kraft, atminstone i det senare, något effektlöst. Fru Michaöli sjöng med mycken värdighet den sköna aria, som utgör afdelningens b . Bland aktens skiftande innehåll, för hvilket i dess helhet det blefve för vidlyftigt att redogöra, nämna vi särskildt den orkestersats, som under nämn affurledansen blifvit verlds