Aftonbladet – 12 maj 1868, sida 2

serömd och på sin tid ansågs vara ett nonlaq olus ultra af musikalisk demonik, likasom den I dj innu kan gälla såsom ett oöfverträffadt utryck för vild skadefröjd. Ett mindre ha-lfc gt tempo än nu förekom skulle ha betyd-la igt ökat intrycket af detta nummer. Att!1 operan i dess helhet kunde gitvas hos osslq ikasom det årligen lärer ske i Paris vore p visserligen ett kärt önskningsmål, kunde man g blott tilltro vår operas kör nog kraft och!c onergi att värdigt tolka den Gluckska sti-lc lens enkla storhet. e Beethovens åttonde symfoni har under se-lq nare år några gånger gifvits i vårt musika-ly liska samhälle och torde sålunda vara detsamma temligen bekant. I intet annat hän-!a seende än melodisk klarhet står detta glänsande snilleverk lägre än mästarens äldre arbeten af denna art, och, alltefter motsatta åsigter om hans väsen och mission, kan det räknas att vara hans starkaste eller hans svagaste symfoni. Oemotståndligt hänrycker a det fantasien genom de ofantliga proportionerna och den ständiga vexlingen mellan det öfverväldigande storartade och det tjusande täcka, och om någonsin ett arbete bort kunna alstra ideer hos den som begrundat det är det väl detta. I likhet med den nionde och sista symfonien profeterar det onekligen genom oerhörda djerfheter ett nytt tidskifte af konstens utveckling. Den genom sin täckhet förtrollande allegretton måste gifvas om ige menuetten, som erinrar i klarhetens och glä tighetens behag om de äldre mästarne, men i formen har glänsande nyheter, försatte auditoriet i det gladaste lynne, och slutallegrot väckte beundran genom de mirakulösa svårigheter, som här öfvervunnos af anförarens vaksamhet och kapellets ypperliga samspel. I rythmens djerfhet och instrumentationens prakt är denna final måhända symfoniens förnämsta afdelning. Jemte detta herrliga instrumentalverk förekom under aftonens lopp en introduktion och. koncert-allegro af vär frejdade musiker van Boom, ett arbete, hvarom vi efter blott ett åhörande deraf icke våga bestämdt yttra oss. Det tyckes iderikt och förträffligt instrumenteradt, men temligen formlöst sasom ett mellanting af symfonisats och ouvertyr. Ett altsolo med fruntimmerskör af Ferdinand Hiller, hvars Jerusalems förstöring i början af fyrtiotalet gjorde ett så stort uppseende, anslog såsom en behagligt smekande komposition, men tycktes, äfven den, antyda att mästaren icke varit fullt medveten om sitt mål, utan förvillat sig i omsägningarnes enformighet. Solot sjöngs af fröken Jacobson som icke gaf det någon starkare färgläggning. I orkestern spelade hr d-Aubert med utmärkt förtjenst ett framstående, ganska tacksamt parti. I Mendelssohns Loreleyfinal är deremot formen hufvudsaken och omisskänneligen bragt till en fulländning som hedrar äfven en så stor mästare; idcer af högre flygt saknas åter i detta stycke och äter bilden sjelf för dess konturer. Fru Michaöli gaf Loreleys parti med lysande kraft och bravur. Konserten i dess helhet slöt sig värdigt till sina utmärkta föregångare och ökar den förbindelse hvari allmänheten sedan länge stannat hos dem som samverkat till så många högtider af rikhaltig konstnjutning, till fördel såväl för den sköna konsten som för dess utöfvare och tillbedjare, från kompositören allt intill dilettanten och åhöraren. Kören var denna gång icke så stark som eljest vanligen varit fallet, men gjorde genom korrekt och fin nyanserad samsang sina ledare och sig sjelf all heder. Af synnerligen rikt intresse var den matine som sistlidne söndag gafs i musikaliska akademiens salong af vår allmänt omtyckte, förtjente kapellist och violinvirtuos hr Jean Meyer. De kompositioner af gamla mästare, Biber, Pietro, Nardini, Tartini, konsertgifvaren valt till ämne, hedrade såväl hans smak som hans utmärkta teknik och den starka, rena ton, som så väl motsvarar och tolkar den ädla ålderdomlighet och det styrkans vemod, hvaraf de klassiska violinmästarnes skapelser bära prägeln. Oemotståndligt anslog den Biber-Davidska sonatens andra sats med sin herrliga melodi, likasom Tartinis Emoll-sonat, som genom H. Holmes vunnit föryngring utan att moderniseras på bekostnad af sin egendomlighet. Schumanns Trio i Gmoll, hvari hr Gehrman skötte violoncellpartiet och hr Hägg pianots, kan deremot svårligen räknas bland denne snillrike mästares lyckligaste ingifvelser. En tacksammare uppgitt löste hr Gehrman såsom fru Michaölis ackompanjatör till en herrlig Pingstkantat af Sebastian Bach, ehuru äfven den naturligtvis icke kunde utgöra ett prof på den berömde violoncellistens Tr storskap såsom tekniker. Fru Michaöli sjöng detta nummer med en innerlighet och kraft som mäktigt grep auditoriet, hvilket, talrikt samladt, efter hvarje nummer gaf sitt lifliga bifall tillkänna. 3 nn AA mm