Aftonbladet – 8 maj 1868, sida 3

ger sett bade en sten och en blomma, eger Jom dessa föremål redan en temligen vidsträckt I erfarenhet, och det är denna som vid undervisningen måste tagas i anspråk, Såsom vi tilläto oss att i företalet till den svenska öfversättningen af Jägers våskådningsundervisningen under de två första skolåren antyda, medför barnet till skolan en mängd erfarenheter, men ännu oordnade och i sitt dåvarande skick för barnets andliga utveckling utan gagn. Nu gäller det just att kunna såsom en förberedelse för den något högre undervisningen lära barnet att ordna och derigenom också använda dessa erfarenheter. Der nu något skall meddelas, om hvilket barnet antingen helt och hållet saknar eller eger endast en ofullständig erfarenhet, der är den direkta åskådningen icke blott nyttig, utan nödvändig, men hufvudsaken vid denna undervisning måste dock vara, icke att låta barnet få en mängd åskådningar, utan att lära det att ordna sina genom åskådning vunna erfarenheter, hvilket återigen endast kan ske genom en, såvidt det på barnets ståndpunkt låter sig göra, fullständig uppfattning samt verkställd jemförelse mellan likartade och olikartade bestämningar: eller ett förallmänligande af de hos de konkreta föremålen funna egenskaper. Det visar sig sålunda, att åskådningen är vid denna undervisning ett medel, men alldeles icke hufvudsak, hvadan man också stundom sett den skenbart riktiga anmärkningen, att namnet åskådnings-undervisning icke är fullt adeqvat. Ja, man har stundom gått derhän att rent af utbyta det mot benämningen tankegöra denna undervisning alltför abstrakt. respekterats af många pedagoger. Såsom hufvudman för den förstnämnda riktningen åter framstår Basedow, med hvilken icke få af nyare tidens pedagoger tyckas stämma öfverens. Att särskildt Basedow icke kunde tänka sig någon förbindelse mellan detta höjande af barnets erfarenheter till verklig harmonisk kunskap och några, om ock de alldagligaste, religiösa föreställningar, framgår klarligen ur hela karakteren af den filantropiska anstalten i Dessau. Men så länge kristendomen finnes till, och barnet uppväxer i ett kristligt samhälle samt undervisas i en skola, der kristendomen ingår såsom undervisningsämne, torde det icke vara alldeles orimligt att antaga, att det eger några åskådoch förståndsöfningar, hvarvid man dock rå. kat in uti en motsatt villfarelse, nemligen att : Denna senare riktning har inom Tyskland ningar och erfarenheter, till hvilka utvecklingen af religiösa föreställningar kan anknytas. Det är icke något annat Jäger påstått; eller något annat, hvarpå han byggt sin framställning. Hvad har nu Jäger med denna sin framställning åsyftat? — Den ifrågavarande lilla boken har hvarken till uppgift att ,reformera pedagogiken, icke heller att vara för lärjungen en hjelpreda vid åskådningsundervisningens inhemtande, utan endast att gifva läraren eller lärarinnan en ledtråd för en systematisk behandling af åskådningsundervisningen. På denna uppgift beror det, t. ex. att framställningen hållas i en hopträngd form, hvilken stundom öfvergår till något oegentliga frågor, såsom den anmärkta: Boken är ett löfträd, hvarför? — såsom frågan rätteligen lyder (se sid. n:r 72). Att Jäger föröfrigt icke vill, att läraren skall slafviskt följa hans framställning, har han såväl uti inlednigen som genom noter uttryckligen tillkännagifvit, liksom han till och med (sid. 16) förklarat, att icke ens de berättelser, som han upptagit, böra med bokens ord föredragas. Att en ledtråd för systematisk behandling af åskådningsundervisningen är behöflg, framgår klart dels ur sjelfva förhållandet mellan de föremål, som vid denna undervisning behandlas, dels ur åskådningsundervisningens historia. De föremål, som upptagas till behandling, stå nemligen till hvarandra endast i ett rent yttre förhållande, då lärjungen naturligtvis ännu icke kan fatta deras inre sammanhang, till insigt hvarom han just så småningom skall ledas. Vidare är ordningen vid upptagandet af dessa föremål till stor del beroende på den ordning, i hvilken barnet om dem såsom varande närmare eller fjermare kan vinna erfarenhet. Också visar sig detta, såsom vi nämnt, i åskådningsundervisningens historia genom de försök till en systematisk anordning af de upptagna föremålen, som blifvit gjorda. Så trodde sig Pestalozzit. ex. finna en passande ledtråd genom att utgå från menniskokroppen, Denzel genom att utgå från skolrummet och andra pedagoger (Krause, Zevenner, Schola, Diesterweg m. fl. hvar och en på sitt sätt. Nu har Jäger 2 framträdt med ett förslag till en systematisk anordning af åskådningsundervisningen, och det ligger något storartadt enkelt i den tanke, han framställer, att genom att punkt för punkt följa den bibliska skapelsehistorien vinna en systematisk framställning af alla de skapade tingen. Den ledtråd, som Jäger sålunda valt vid systematiserandet af åskådningsundervisningen, synes oss fylla de fordringar, hvilka man kan ställa på en sådan, och hvilka af föregående bearbetare blifvit mer eller mindre förbisedda. Dessa fordringar måste nemligen vara, att den ledtråd, efter hvilken framställningen ordnas, är 1:0) naturlig och enkel, så att föremålen utan vidlyftig gruppering med lätthet låta ordna sig efter densamma; 2:0) omfattande, så att alla föremål enligt densamma kunna upptagas, samt 3:0) allmänt bekant, så att ingen af okunnighet om densamma stannar i tvekan om dess användning. Alla tre dessa fordringar synas 0ss den bibliska skapelsehistorien fylla, och vi kunna tillägga, att ännu en fördel vinnes genom upptagandet af densamma, nemligen att barnen tidigt lära känna just den framställning af alltings uppkomst, som bibeln gifver. Skulle man vilja bestrida nyttan häraf, så måste vi endast svara, att vi om den saken icke kunna inlåta oss i tvist, emedan vi då befinna oss på en helt annan ståndpunkt till hela frågan än opponenterna 2). 1) När en rec. betecknar det såsom åskådningsundervisning att studera geografi med tillhjelp af karta, botanik med hjelp af herbarium 0. 8. v., så har han uppenbart förvexlat åskhningsundervisning med det moment af all undervisnings metodiska behandling, som kallas dskådlighet, 2) Då en rec. talat om Jäger som ven tysk prestv, må vi anmärka, att det varit riktigare att benämna honom en tysk petlagog, hvars arbeten intaga ett aktadt rum inom tysklands pedagoglitteratur. Om ett af dem yttrar en recensent, att det vöfverträffar alla dylika arbeten i fullständighet och grundlighet såväl d af