Aftonbladet – 8 maj 1868, sida 2

1 att hopar af menniskor vilja vända rygn åt ett land med en. sådan natur som rt lands, och åt ett folk med en sådan historia m vårt folks, der föröfrigt förvärfskällor icke knas och alla allmänna förhållanden äro i unden väl ordnade, i den inbillningen, att an i Amerikas urskogar skall hafva lättare t tillfredsställa sina sjelfviska böjelser än sitt fädernesland. Bristande samfundsanda består deruti, att dividerna endast vilja sträfva för egen förel, utan att inse, att såväl denna som trefaden i allmänhet fordrar, att de icke blott fva och verka, hvar och en för sig, utan fven för hvarandra och för det hela. Sjelfviskheten kan framträda såsom afund. gentligen har afunden sin grund i armod, aterielt eller andligt, verkligt eller inbildt, ja man kunde kalla afunden för armoets sjelfviskhet. Ju högre en menniska stiit i bildning, således i verkligt oberoende, 1 mindre är hon besvärad af en afundsam innesstämning. Det synes således icke vittna itt fördelaktigt om arten och beskaffeneten af den stora allmänna bildning, hvarfver vi äro så stolta, att man så allmänt ch med skäl klagar öfver detta afskyvärda noraliska lyte. I afundens fotspår vandra klandersjukan ch förtalet. Hvem känner ej, huru. svårt et är att hos oss åstadkomma något, som illas, såvida saken icke på ett eller annat ätt blifver utskriken, i hvilket fall alla skrika ned. I allmänhet halkar ett klandrande omlöme ytterst lätt öfver läpparna, då det dermot nästan synes medföra en plåga att utala ett gillande. Hur frodas icke förtalet! skåda en samling sällskaper, spridda här och ler på en fromenadplats. Hvad kan det väl rara, som lifvar konversationen? Deltagande ungdomens lekar; fröjd öfver naturens önhet, nyheterna i litteratur och konst, de Jlmänna angelägenheterna o.s. v.? Nej. Det ir den eller den på något afstånd sig befinvande personen, hvars omständigheter skola undersökas, bedömas och — häcklas. Det innes knappt en lögn, som är så orimlig och nfam, att icke den kan sättas i omlopp. Ivad den offentliga smädelsen beträffar, som yttrar sig med svart på hvitt, så synes denna nästan hafva blifvit ett behof, ungefär som wppetitsupen vid middagsbordet. Sjelfviskheten visar sig äfven uti öfversiteri och förakt för andra. Denna odygd går sannerligen långt, och allra längst hos ungdomen. Betrakta några unga militärers förkt för de civila, var ett vittne till deras atgjutelser om annat folk, och man måste häpna öfver så mycken dumhet, så mycken het, så mycken brist på verklig humanitet. Sätt studentmössan på en yngliog, och man skall genast finna honom hafva stigit oändeligen högt öfver alla dessa brackor,, snobbar och hvad de allt heta dessa öfrige dödlige, på hvilka han förnämt nedblickar från n olympiska höjd. Under andra former iterkommer samma öfversitteri äfven hos de ringare klasserna. Låt t. ex. tvenne åkarrängar mötas och på något sätt råka i kollin, och man skall få höra huru de anropa millioner afgrundsandar om njelp för att vräka hvarandra ur vägen. Det ligger något betecknande för det svenska lynneti dessa förpassningar till afgrunden, hvilka man oupphörligt får höra och hvilka icke i så storartade former återkomma på något annat ställe i verlden, icke ens hos Söderhafsöarnes, vildar. fver fåfängan och njutningslystnaden får man ständigt höra klagomål. Eget är, att sjelfviskheten icke så ofta hos oss antager formen af girighet, den slår snarare öfver i en motsatt ytterlighet, i slöseri, hvilket kommer sig af en oerhörd njutningslystnad äfvensom af be,är att lysa. Förr i tiden ansåg man bristerna i samfundsandan, den frånvaro af public spirit,, hvaröfver man ofta klagat, hufvudsakligen böra tillskrifvas tvenne omständigheter. Dels ansåg man det onda hafva sin grund deruti, att hos oss en ringa befolkning är utspridd öfver en stor yta under hård strid med naturen, dels ville man förklara detsamma ur våra gamla ståndsförhällanden. De lättade kommunikationerna hafva dock till en god del undanröjt svårigheterna i det förstnämnda afseendet. Jernvägarne gifva åt ett stort land med gles befolkning samma natur, som tillhör ett mindre med tätare befolkning. Hvad ståndssplittringen beträffar, så är ju denna på väg att försvinna, sedan representationsreformen blifvit genomförd. Man har gjort sig stora förhoppningar på en ljusare framtid med en mera broderlig anda, sedan man lyckats afskaffa vår gamla ständsförfattning. Man bör väl äfven i det längsta hoppas det bästa. Det svenska folkets historia är likasom Sverges natur och dess inbyggares lynne full af motsatser: Vi hafva uppräknat åtskilliga skuggor i nationallynnet; vi skulle äfven kunna framställa en lista på lysande dagrar. Vi önska blott, att skuggorna måtte blifva allt mindre och dagrarne allt större. Men om detta skall ske, måste man allmänt icke blott söka sin egen fördel utan äfven unna fördelar åt andra. Om i stället hvar och en i känslan af den större betydelse, personligheten fått icke vill inskränka sina anspråk till det mått, som med tta tillkommer honom, utan tillskansa sig större makt, större fördelar, större tillfällen till njutningar, än rättvisa och billighet tilllåta, då uppkommer ett slags socialt bellum omnium inter omnes,, hvars yttersta konseqvenser kunna leda derhän, — att friheten kommer i fara. L—n. Den maritima expositionen i Havre.