Aftonbladet – 8 maj 1868, sida 2

Är det samhället eller är det samhällsmedlemmarne, som äro sjuka? Om samhället icke vore något annat än summan af dess medborgare, sa måste man nödvändigt kunna säga, att samhället är sjukt, om dess medlemmar äro sjuke, och omvändt, att medlemmarne äro sjuke, om samhället är sjukt. . Men samhället är icke blott en summa af individer, utan en lefvande organism, med många af de kännetecken, hvilka tillkomma ett personligt väsende. Nu kan det inträffa, att denna organism på ett eller annat sätt kan störas i sina funktioner, utan att detta omedelbart utöfvar något synnerligt inflytande på individerna, och omvändt kunna individerna vara behäftade med många lyten, under det att statsstitationorna kunna vara ganska förträffiga. Säkert är likväl, att en sjukdom hos den ena af dessa faktorer förr eller senare utöfvar ett ganska betänkligt inflytande på den andra. Lagbunden politisk frihet är det förnämsta kännetecknet på statens helsa. Sedlig social frihet, kunde man säga, utgör fet förnämsta kännetecknet på individernas helsa. I den enskilda sammanlefnaden kan, åtminstone till en tid, finnas ganska stor social frihet vid sidan af mycken politisk ofrihet. Den politiska friheten kan vara ganska stor vid sidan af mycken social ofrihet. I både det ena och det andra fallet är tillståndet icke normalt utan förknippadt med taror. Öfvergå vi nu till våra närvarande förhållanden, så måste det medgifvas, att våra statsinstitutioner, oafsedt de partiella bristerna, likväl i stort taget stå i förträfflighet framför de flesta andra länders. Den politiska friheten är mycket stor, möjligheten till framåtskridande gifven o. s. v. Man torde således icke med fög kunna säga, att samhället hos oss är sjukt, om man med samhället menar samhällsorganismen. Något annorlunda står det verkligen till med våra sociala förhållanden. — Vi vilja ej tala om den närvarande ekonomiska ohelsan, så djupt ingripande denna än är, äfven i politiken; emedan man väl bör hoppas, att denna sjukdom icke skall blifva alltför långvarig. Det finnes tyvärr många sjukdomar af mera andelig art, hvilka menligt inverka på den allmänna lyckan. En del af dessa sjukdomar äro allmänt menskliga, och kunna således aldrig fullkomligt botas, endast småningom mildras ijemnbredd med den allmänna kulturens utveckling. En del äro nationella arfsynder, hvilka såsom djupt grundade i folkets skaplynne och hela föregående lif icke heller kunna på engång försvinna. Dessa äro farliga, om de ett eller annat afseende blifva de bättre krafterna hos folket öfvermäktiga. De flesta af vårt lands olyckor och lidanden under den förflutna tiden kunna af dessa sjukdomar förklaras. De äro af den art, att man icke nog kan hålla ögonen öppna för deras tillvaro, icke nog anstränga sina krafter för utt motarbeta dem. Det är naturligt, att vi, likasom alla anIra folk, hafva våra fel. Då någon fråga värom uppstår, får man alltid höra talas om wfunden såsom värt svåraste nationallyte. För vår del skulle vi hellre i detta fall vilja nvända ordet sjelfviskhet. Motsatsen till sjelfviskhet är en god samfundsanda. En rätt d samfundsanda finnes tyvärr icke hos oss r närvarande. Ett tydligare bevis för sanningen af detta påstående kan icke finnas,