Aftonbladet – 2 maj 1868, sida 3

kommer att ega rum nästa onsdag, och skall då afgöras frågan om det högre eller mindre anslaget till nordvestra stambanan kommer att beviljas, såvida voteringspropositionen i ämnet hinner dessförinnan g odkännas. Potpourri. Innehåll: Victor Cousins efterträdaro i franska akademien, — Hur fåtöljerna i akademien egentligen äro -beskaffade. — Ett utdrag ur recipientens inträdestal. — Hur man kan frambesvärja penningar när man är nspirituels, — En helt liten anckdotsamling. Mazarinpalatset i Paris, franska akademiens samlingslokal, var den 23 sistl. April alldeles proppfull af herrar och damer tillhörande aristokratien, finansen, vetenskapen, itteraturen, konsten, med ett ord allt hvad Paris eger utmärkt. Men så väntade denna lysande församling också på att få höra nåsot mera pikant än vanligt, den väntade på att få höra ettinträdestal af Frankrikes störste vältalare: Jules Favre. Genom att invälja Jules Favre till ledamot af akademien har denna velat i honom utmärka först det oberoende franska advokatståndet och sedan sände, forensiska vältalighet, som nått hos den frimodige, för frihet och upplysning kämpande Favre. Han har icke utgifvit några arbeten som kunnat berättiga honom till en sådan utmärkelse: Redan klockan half 12 öppnades dörrarne och klockan 12 voro alla platser upptagna i den föröfrigt ej så stora lokalen. Men ceremonien skulle ej börja förr än klockan 2 och man hade således god tid att taga i betraktande de odödliges sal. Beskedligt folk tittade förgäfves efter de odödliges fåtöljer, men de ha försvunnit för länge sedan och äro ersatta af stoppade bänkar med numrerade platser, Efter hand började hrr akademister infinna sig och intaga sina platser; slutligen kom Jules Favre, införd af hrr Thiers och Berryer, Favre helsades med uthållande handklappningar. Han steg genast upp i tribunen. Hrr akademister äro alla gamla vördnadsvärda män, med ett enda undantag: hr Prövost-Paradol, som ännu är ung och begåfvad med manlig skönhet. Man frågar sig med skäl hur en sådan junior kunnat få inäde i denna lysande för .mling af seniorer. Akademiens direktör .r Remusat, förklarade stancen öppnad vn Jules Favre reste sig hållande i sin Fund en rulle papper; det var hans tal. Dea store improvisatören bad skämtsamt akademien om ursäkt för det han hade så att läsa och skrifva, samt börade derpå sitt tal. Han eger organens väljud och den finaste nyansering till sin disvosition, så att han älven häri knappast är fverträffad. Favr. talade öfver sin företrädare filosoen Victor Cousin, hvars lif och verksamhet an skildrade med en hänförande vältaliget. Cousins åsigter i religion och filosofi vunno stor anklang i Frankrike, icke så i Tyskland. Henrik Heine yttrade en gång i en skarp diatrib: vHr Cousins vänner påstå, att hans rykte skall göra sin rond genom hela verlden; jag tror det också, ty för närvarande finnes det åtminstone icke i Frankike. Detta rykte, säger Journal des Debats, har i dag triumferat med clat i Pais, i franska akademien, och likaså principerna af 89 och alla de friheter, som kunna ;yckas vara stadda på resa. FsUtrymmet förbjuder oss att meddela mer in ett litet stycke ur Favres tal. Franska Moniteur, som ej kan skylla på bristande utrymme, har ej intagit en rad deraf; den oficiella tidningen har väl haft sina skäl för wtt omnämna Favres inträde i akademien ord blott tre rader och bland sina Faits diers Vi meddela här de kraftiga slutorden i avres tal: Jag säger det utan omsvep: de som förikta förnuftets röst, de må ha hur hög rang om helst, de må ha aldrig så hederliga afigter, de förekomma mig farligare än de teoetiska materialisterna,. och hvad som i icke nindre grad förfärar mig, det är menniskorvas likgiltighet för hvad de företagit sig. Jm samhället släpades med i deras fotspår senom ett instinktlikt eller reflekteradt sam ycke, skulle jag oroa mig mindre deröfver. Men det är ej någon annan driffjeder som ätter det i rörelse, än dess egen scepticism. Det lyder utan att underkasta sig och låter passera hvad som förderfvar detsamma, i rist på tillräckligt mod att gå rakt på just let, som skulle vara dess räddning. -Häraf lessa, olyckligtvis alltför påtagliga mo jellar hvad som är sken och hvad lighet, denna bröt ARolaktigs 3 å till rätta med oss sjelfva och vi skola inna botemedlet utan svärighet. Låtom oss rara så förståndiga att vi skudda af oss den noraliska slöhetens dödande vanmakt, som ör oss likgiltig: begångna felsteg. Låtom ss sluthgen utträda ur det konventionella ör att beslutsamt tränga in på vårt förnufts mråde. Och sedan vi ånyo härdat vår tro denna rena källa, låtom oss visa den spänighet i sinnet, att vi försvara denna vår ro och göra den framför allt annat gällande. Den filosofiska vetenskapen kan här våra