Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 3

Det abyssiniska krigets slut. Seger för engelsmännen, Magdala stormadt, Theodor död, fängarne fria! Detta är det triumferande innehållet af ett telegram, som den 27 April på eftermiddagen ankom till engelska regeringen. Vi vilja här nu sammanställa de hittills ingångna underrättelserna om den abyssiniska expeditionen till en nödvändigtvis ännu ganska ofullständig bild. Utanför Magdala, således i närheten af Beschilo, drabbade de fiendtliga härarne tillsammans, och en strid utvecklade sig, i hvilken engelsmännen skola ha haft endast 16 sårade, men konungen af Abyssinien lidit svåra förluster. Detta tilldrog sig långfredagen den 10 April. Följden härat blef, att Theodor till det engelska lägret utlemnade fångarne och handtverkarne, såsom det vill synas, af fri vilja. Men något mer ville han icke gå in på. Den engelska generalen gaf honom 24 timmars betänketid; men Theodor sten ia GÅTAN TERRAN NET örmådde mäta sig med instinkten hos de ädlare bland djuren. Men om han teg, rörd till deltagande för en icke sjeltörvållad olycka?!... Deltagande... medlidande!... Ah! hvilken skärseld för stoltheten!... Nej! långt hellre lida allt än tigga ömkanl... Hellre sluta sig inom en ogenomtränglig sköldborg... Hilda måste tiga, måste beherrska sig... Tiga och gå bort, låtsande en liknöjdhet så främmande för hennes hjerta; knappt våga kasta en afskedsblick på denna dyrbara duk som var en annans egendom... Främlingar, legda tjenare egde rättighet att beskåda de kära, oförgätliga dragen — och hon, dottern sjelf snart sagdt en tjenare, hade endast slumpen att tacka för det tillvaron af den skatt, som dessa murar inneslöto, icke förblef en hemlighet för henne... Stoltheten och de vekare känslorna stridde ett ögonblick, men kampen blef ej lång. Likasom af en blixtstråle genomkorsades Hildas själ af denna tanke, min mor skulle aldrig låtit öfvermanna sig af en svaghet! — och stoltheten behöll segern... Då träffades Hildas öra af den lilla Aimbes utrop: Så besynnerligt! hur har ditt porträtt kommit hit, fröken Ser du hvad det är likt... Klara, stolta och metallklingande ljödo orden från Hildas läppar, då hon helt lugnt svarade: Barnsligheter! Aimåe! inte kan jag s2 någon likhet .. Förebärande ett illamående gick hon hastigt mot dörren, men med fasta steg och högburet hufvud. Den gamle tjenaren kastade en lång blick efter henne. Om inte det der var fröken Jeannettes dotter, så vill jag aldrig gå ur fläcken, mumlade han, Stackars barn! hon kunde inte