Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 2

följa den här gångstigen fram till ekänge och sedan gå raka vägen öfver skogshager rundt omkring berget. Man ser byggninger nästan hela tiden. Tänk om Aimee går vilse? Skulle jag gå vilse, som varit der en gång förut? Ja, det var sannt, då gick jag der andra vägen genom parken. Vi kunna gj den vägen hem; den är kortare. Vet du fröken, der är en sådan grann trädgård. Ocl hvad parken är stor sedan — den sträcke sig ända intill vår. Lilla Aimee fortfor att berätta huruson Dahlby förr i verlden hört till Högbro, mer att mammas morfar lånat så rysligt mycke pengar åt baron på Högbro, och sist köp Dahlby af honom. Sedan, när baron dog så ville hans kusiner, som ärfde honom, köp: det tillbaka, men det ville inte mamma: morfar. Slutligen tystnade den lilla flickan, och läggande sin hand på Hildas arm bad hon henn berätta en saga. Under tiden nalkades våra begge vandraginnor sitt mål. IHögbro hvita murar aftecknade sig allt tydligare emot den djupblåa horisonten. Snart stodo de utanföre ett grått mosslupet staket, som omgaf den åldriga trädgården med dess täta häckar och gräsbevuxna gångar, till större delen inkräktade af yfviga bärbuskar, hvilka ostörda af trädgårdsmästarens knif, fritt fått utbreda sig åt alla sidor. På fruktträd af ädlaste slag höllc sniglar och svampar obehindradt kalas. Ingen ordnande hand hade afhuggit de döda srenarne eller bortrensat ogräset som frodades på blomsterrabatterna. Ännu qvarstod der och hvar en rosenbuske, fast borttränande, till hälften förqväld bland er massa plebejska uppkomilingar; der dinglade nägra aklejor af och an på sina smala stjel