Aftonbladet – 29 april 1868, sida 2

STOCKHOLM den 29 April Att den nya riksdagsordningen för samtlige konungens rådgitvare, i denna deras egenskap, öppnat tillträde till representationens båda kamrar, hör till dess från alla sidor erkända eller obestridda företräden. Det är hvarken grundlagens eller riksdagens fel, om den jemna samverkan mellan folkombuden och ministrarne, som härigenom skulle beredas, ej egt rum i den mån, man väntat. Under den första, nya riksdagen väckte det befogad förundran, att regeringen ej fann sig föranlåten att uttala någon åsigt i en så vigtig fråga, som den om dödsstraffets afskaffande. I ännu högre grad fäste man uppmärksamhet vid det egendomliga förhållandet, att regeringen förhöll sig alldeles passiv till riksdagens förhandlingar rörande försvarsväsendets genomgripande ombildning. Å innevarande riksdag har man visserligen hört hr ecklesiastikministern uppträda till försvar för det sjelfskrifna presterliga ordförandeskapet i skolråden, men i andra kammarens vidlyftiga debatt om dess skolutskotts märkliga utlåtande har han ej ingripit genom uttalande eller ens antydan af sin och regeringens åsigt om de vigtiga principer, på hvilka utskottets utlåtande och ammarens beslut äro grundade. Vi ha anfört några i högen tagna exempel på en passivitet, som låter representationen sväfva i fullständig okunnighet om regeringens åsigter och afsigter, som derför äfven kan föranleda mycken onyttig möda och tidspillan, och som står i stark strid med den energi, som stundom, ej så litet anspråksfullt, äskar bifall, utan vidare resonnemang, till hvad regeringen proponerat. Måhända skall man vilja uttolka denna passivitet såsom en hög grad af opartiskhet; måhända skall man finna det vara i sin ordning, att kamrarnes beslut sålunda framläggas för regeringen såsom rena och oförfalskade uttryck af representationens tankar och önskningar, medan de deremot, tillkomna under samverkan med vederbörande departementschef, oftast skulle utgöra kompromisser, tillkomna genom ömsesidiga jemnkningar och eftergifter. Men inför en sådan skenfager uttolkning bortfalla ju grunden och ändamålet för ministrarnes tillträde till representationen! För öfrigt är det uppenbart, att regeringen ej delar en sådan uppfattning, att hon ej principielt anser sig böra på afstånd afvakta representationens beslut, för att få mottaga dem i ett af ministrarne alls icke påverkadt skick. För några dagar sedan funno vi ju samtlige de konungens rådgifvare, hvilka ha plats såsom representanter i första kammaren, begagna sin rätt att i voteringen deltaga, för att hindra ett uttalande från riksdagens sida om ändring af nu gällande stadganden för den kommunala rösträtten. När man under envist förtigande af regeringens mening låter representationen debattera och besluta på egen hand i stora reformfrågor, sådana som försvarsoch undervisningsväsendet, med risk att beslut fattas, som stå i fullständig strid med regeringens åsigter och derför ej kunna till någon K. M:ts åtgärd föranleda, är det så mycket mera påfallande att man skyndaf att, i kraft af sin rätt såsom representant, vid en omröstning taga parti i ett sådant ärende som frågan om den kommunala rösträtten. Visserligen borde man i sistnämnda fall vänta ett uttalande af regeringens : ställning till frågan; men att de ministrar, som tillika äro representanter, skulle välja just ett sådant tillfälle för att undantagsvis uppträda i denna senare egenskap; och det efter all anledning i strid med de valkorporationers mening, som utsett dem, är en anmärkningsvärd kontrast mot den orubbligt tystlåtna känslolöshet, hvarmed man eljest låter de vigtigaste reformförslag bli riksdagens beslut. Ecklesiastikministern har, som ofvan nämndes, ej gjort representationen bekant med de åsigter, fan hyser i afseende på de förslag om reformer i skolväsendet, som andra kammaren i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det tillfälliga utskottets utlåtande för sin delbeslutit att inför K. M:t framlägga. Enligt hvad vi erfarit, antager man att ecklesiastikministern skall bryta tystnaden, då ärendet förekommer i första kammaren. Om så skulle ske, kan man svårligen tillämpa ordspråket: bättre sent, än aldrig. Ty skulle ecklesiastikministern anse sig böra i elfte limman bekämpa andra kammarens åsigter, torde såsom resultat af första kammarens förhandlingar i ämnet kunna motses antingen förkastande af andra kammarens förslag eller sådana modifikationer af dem, att för: denna gång hela frågan undanskjutes. Detl stadium af riksdagens förhandlingar i äm-:! et, der regeringens åsigter bort uttalas och: hennes inflytande göras gällande, inträddel: utan tvifvel vid frågans behandling i andra l( ammaren. Har ecklesiastikministern åter j inskat ett af regeringen fullkomligt opåver-!i .adt uttalande i ämnet, så iakttager hanf aturligtvis samma hållning, när det före-1 .ommer i-första kammaren. Representatio-1l en får då framdeles erfara regeringens åsigt m dessa vigtiga frågor. 1 Det har under några dagar berättats af!t ersoner, som anse sig vara väl underrätta-s e, att vissa inflytelser skulle vara i verk-t 1 I I 6 r S I 8 amhet för att få hela ärendet i tysthet berafvet. Man säger, att det första kammaens tillfälliga utskott, till hvars handlägging det hör, skulle vara af andra, äfven elt nyligen väckta och ej synnerligen vigiga förslag allt för upptaget för att chinnals 1eda det ifrågavarande. Efter den utreding det redan fått genom andra kammarens äpp längre. Mari skall få baka plättar till vällen, och se der komma pojkarne med hvar