Aftonbladet – 29 april 1868, sida 2

irrbloss, som straxt åter försvinner, lemnande oss ensamma, omgifna af natt och mörker på alla sidor, Och fra Runius som rest i det glada hop; att hennes skyddsling kommit i goda händer Hon var borta och Hilda ensam. Inger fanns vid den unga flickans sida att intals henne tröst... Alldeles utan vänner blir likväl sällan någon utan genom eget förvållande; vare detta sagdt till heder för menskligheten.,. Fru Norling soma tyckte att hennes lilla fröken dröjde alldeles för länge borta, sprang helt orolig fram och åter öfver Johannis plan, samt spejade till höger och venster om hor skulle få se en skymt af barnkräket, Hur i all verlden är det fatt med min lilla fröken ? ropade hon redan på afstånd. Det var fasligt så sjuk och ynklig hon ser ut. För all del, gå hem och lägg sig, medan jag springer ner till Ugglan efter droppar. Nej tack, goda Adolfina, jag mår bra, men...n Hvad är det då för men? har fröken Mariana, den gamla rättikan sagt något peppradt. Hon skall vara amper, säger folket .... Jag känner deras kammarjungfru, hon är från samma trakt som jag... Ja, fröken känner henne också: det är prest-torparens Anna... Ack, Adolfina! det var förgäfves!... Grefvinnan tar icke emot mig . Hå, kors! var det ingenting annat?... Herre Gud! lilla fröken, står ju inte på gatan... Hm! hon har ju bara sin ensamna person att sörja för; annat var det med hennes mor, fattiger! som hade ett karltroll till påhäng... Nej! var då inte ledsen, så går det nog bra. Om också verlden vore sopad, så är den väl inte slickad heller.. Hilda suckade och aftorkade hastigt ett par förrädiska tårar — objudna gäster, som ville tränga sig fråm i ögonvrån — samt tryckte tigande banden på sin välmenande värdinna, Se sä, fullföljde denna, i det hon grep efter en tröstegrund, den hon ansåg oemotståndlig. Nu är det inte värdt att hänga