Aftonbladet – 28 april 1868, sida 2

vill Den ifrågavarande befattningen var i allt som icke rörde dagens on dit hos refvinnan von Stengeet en verklig sinekur. idningarne, isynnerhet de som hade rikaste förrådet af skandaler och sqvallerhistorier, voro den enda själaspis, af hvilken hon njöt och den hon föredrög framför hvarje annan. Grefvinnan emottog majorskan och hennes rotegå synnerligen nådigt; hon yttrade sin fullkomliga belåtenhet med Hildas kunskaper — särdeles att hon spelte dansmusik — hon sade henne derpå en liten komplimang öfver hennes fördelaktiga utseende samt förklarade sig vara benägen att emottaga henne i sitt hus. Likväl förbehöll hon sig att närmare bestämma tiden för Hildas ditflyttande; hvarjemte hon lofvade att om tvenne dagar lemna ett afgörande svar. Då majorskan och Hilda hade rest sig fö att taga afsked, inträdde i grefvinnans sålong den äldsta dottern i huset, fröken Marianne von bStengeet, jemte en hennes gifta syster; tvenne långa, fräkniga, rödhäriga damer, bleka som vattenliljor, raka som käppar; med korta lif och smala axlar, samt näsor, hvars längd täflade med det ädla stamträdet. Grefvinnan von Stengeets döttrar bråddes olyckligtvis på sin högvälborne herr fader, hvilken hade ett mera nobelt än vackert utseende. Den yngre dottern hade likväl blifvit gift, som man ser. En dum anmärk ning!... Likasom icke guldet ensamt vore mer än nog för att upplåta alla ingängar till hymens tempel! Huru mycket mer guldet i förening med rangen. Hvilken Medusa skulle icke genom dessa tvenne talismaner bli oemot dlig?... Långt mäktigare tjusningsmedel gördel, skulle de bortskymma sjelfva skönhetsgudinnan om hon på nytt nedstege till jorden; guldet synnerligast;