Aftonbladet – 28 april 1868, sida 2

Qvinnans rättigheter. Under denna rubrik innehåller franska tidningen La Libertå en väl skrifven, af OdysseBarot undertecknad artikel, som varmt ifrar för qvinnans jemnlikhet med mannen i socialt och politiskt afseende. Vimeddela här denna tänkvärda artikel: Vi yttrade den 27 Juni 1867 i anledning af valreformen i England: Denna otillräckliga reform är endast förspelet till en revolotion. Alla händelser, som timat sedandess, alla diskussioner, som förefallit i parlamentet, alla uppenbarelser af den allmänna meningen gå ut på att allt mer och mer rättfärdiga våra föratsägelser. Det är icke blott på det politiska området, som sinnena äro i liflig verksamhet och frågorna framkastas, det är äfven och icke mindre kraftigt på det sociala området. Det gäller att emancipera icke blott klasserna, utan äfven könen, att till valoch parlaments-lifvet kalla icke allenast alla medborgare, utan äfven medborgarinnorna; att verkligt allmängöra rösträtten, hvilken de mest demokratiska länder hittills förvägrat halfva menniskoslägtet. Den tid är förbi, då tanken på att för qvinnan öppna valcomitiernas och de rådlägande församlingarnes dörrar endast framlockade ett smålöje hos somliga och skämtlusten hos andra; då Thomas Carlyle skref med sin vanliga ironi: Om det verkligen är en så stor förmån att få vara medi den nationella rådplägningen, hvilken tyrann skulle väl då kunna förmena ,någon enda bland Adams söner rösträtt? Annu bättre: skulle det icke äfven kunna finnas ett qvinnoparlament med Rop från oppositionens bänkar,; eller Den hedervärda medlemmen, som fick ett nervöst anfall, bars ut? Jag skulle också gerna vilja låna min hand åt ett barnparlament; jag skulle till och med gå ändå längre, om I så önsken. Nu är detta för alla menniskor en allvarsam fråga, som också alla menniskor på allvar befatta sig med. Om Frankrike först framställt den, så finner det sig i denna stund långt förbigånget af England. Från den rena filosofiens sfer ingår problemet på lagstiftningens område. Under det i Frankrike några få sinnen knappt vågat studera det i teorien, öfverflytta dess grannar det. till och vilja söka få det afgjordt af parlamentet. Två medlemmar af underhuset ämna föreslå en bill, som går ut på att till qvinnan utsträcka valrätten och valbarheten, en bill, som ej kan undgå att bli varmt understödd af John Stuart Mill. Att detta försök skall stranda, förefaller oss otvifvelaktigt; vi se icke heller i Thomas Hughes och Shaw Lefevres motion någonting annat än ett riktmärke, uppsatt för framtiden. Redan organiserar sig agitationen, och mötena förbereda parlamentets bestyr. För några dagar sedan hölls i kapellet vid Stamford-street i Blackfriars under underhusmedlemmen professor Fawcetts ordförandeskap ett talrikt besökt möte, på hvilket flere talare med mycken styrka, förstånd, logik och snille försvarade qvinnans systematiskt misskända och af alla lagstiftningar, alla lag böcker och alla konstitutioner under fötterna trampade rättigheter. Det finns blott en enda vrå på: jordklotet, der qvinnorna deltaga i lagstiftningen, det är Australien, och der utöfva de sin rätt på det klokaste sätt. Hr Fawcett genmälde i ett omsorgsfullt utarbetadt och af bifallsyttringar flere gånper belönadt tal peremtoriskt det inkast, som emtas af qvinnans förmenta intellektuella underlägsenhet, en underlägsenhet, som vederlägges af så många fakta, så många lysande exempel, af den öfvervägande roll, som qvinnan spelar i de store männens uppfostran, af den betydliga andel qvinnan i alla tider och hos alla nationer tagit i de allmänna ärendenas ledning. Glömmen icke, att det äfven varit genom att åberopa massornas intellektuella underlägsenhet, som man så länge utestängt arbetarne och bönderne ifrån omröstningarne och parlamenten. m qvinnan i allmänhet har mindre kunskaper än mannen, får man ej skylla detta å hennes själs oförmåga, utan på orättvisan 1 lagarne om den allmänna undervisningen och på våra beklagliga undervisningssystem. Genom en besynnerlig anomali har lagstiftaren — ända till den sistlidet år af franske undervisningsministern Duruy föreslagna och af lagstiftande kåren artagna lagen — aldrig tänkt på att ordna flickornas undervisning, hvilken man öfverlemnade åt det enskilda initiativet. Enligt riktig logik borge man ha börjat just härmed. Det ossta medlet att dana medborgare ur att dana mödrar. Qvinnan och isyr, å SY 1SYPSerhet modren är den bästa och tålmodigasto lärmästaren. Mentor är en gudi,aa och icke någon Gud, Det var Corneliorna som danade Gracherne. Flertalet af de snillrika männen ha blifvit uppfostrade af sina mödrar. Man har sett qvinnor med ganska anspråkslös rang, hustrur åt arbetare och bönder, intellektuelt alstra söner med ett öfverlägset snille. Proudhon t. ex. har ofta erinrat om det betydande inflytande som hans mor hade utöfvat på honom. I England såväl som i Frankrike hålla qvinnans lagliga förhållanden henne i en oförsvarlig ojemlikhet med mannen. Man skulle kunna påstå att qvinnan står utom den allmänna rätten och att för henne finns hvars ken magna charta eller 1789 års principer, såsom Alfred Assolant ganska förståndigt anmärker i inledningen till en nyligen utkommen bok: Le droit des femmesn. Alla fransmän äro lika inför lagen. Denna första paragraf i lagboken, som tålar om alla fransmän, säger icke ett ord om de franska qvinnorna. Man vet icke, sedan man läst den, om de stå öfver eller under lagen, eller rentat utom den; och hittills har ingen märkt denna orimlighet eller icke velat afhjelpa den. Arbeta då åtminstone sederna på att rätta eller förminska lagens orättvisor? Vi våga nästan säga att de förvärra dem. Såsom flicka, maka och mor har hon pligter, men inga rättigheter. Och hennes ställning såsom helot, såsom paria skall ej förändras, yttrade herr Hughes på Blackfriars-mötet, så länge hon icke tillåtes att utöfva politiska rättigheter. Tror man måhända, att om 1810 års lagstiftare hade bland sig räknat qvinnor eller ombud för qvinnorna, de då skulle ha helt kallt stadgat den ojemnlikhet, som uppstår genom artiklarne 324 och 337 i strafflagen, och bestraffat otrohetsbrott af mannen med lindriga böter, men beviljat denne rätt öfver sin otrogna hustrus lif och död. Skulle de ha vågat i lagen bibehålla detta förhatliga spår af den romerska rätten, denna vidunderliga hågkomst från de tolf taflornas lag? Strider det icke mot rättvisans simplaste reglor, att hälften af samhället tillväller sig privilegiet att bestämma öfver den andra hälftens tillvaro? Hvem har då satt mannen till domare öfver qvinnans öde? Han kan icke åberopa mer än en enda rätt, den sämsta af alla, den starkares rätt. Vi ha i Frankrike haft till vana att göra oss till afhjelpare af oförrätter, till rättvisans vandrande riddare, till folkens befriare, till PF e RV oc mm de förtrycktes försvarare. Vi ha efter hvartannat wvolat haofsia Crakland hafeia Palan