Aftonbladet – 27 april 1868, sida 2

lösaste och godtyckligaste åtgärder. Allaliberala och demokratiska blad blefvo undertryckta och deras redaktörer arresterade; alla ansedda män af oppositionen transporterades till Filippinerna och de Kanariska öarne, för såvidt de icke räddade sig genom flykten, och i armån företogs en storartad rensning, namneligen bland underofficerarne. Antalet af de transporterade uppgifves till 3000, och långt flere fängslades. Belägringstillståndet proklamerades öfverallt, och det var tillräckligt skäl för häktning att en person ertappades med att läsa en främmande tidning. I finansielt hänseende vidtog regeringen åtgärder, som fullkomligt svarade mot dess öfriga uppträdande. Narvaez kunde under allt detta bevara ett sken af legalitet, då cortesi betraktande af förhållandena hade uppdragit åt ODonnell en diktatur; men denna var förenad med vilkor, som icke uppfylldes, och begränsad till en tid, som Narvaez öfverskred. Då regeringen icke sammankallade cortes trädde de deputerades majoritet tillsammans under ordförandeskap af presidenten Rios Rosas och beslöto en protest mot att regeringen öfverträdde de vilkor, på hvilka cortes hade samtyckt till en suspension af de konstitutionella rättigheterna. Svaret härpå var, att presidenten och många deputerade med honom skickades till de Kanariska öarne. Derefter upphäfdes cortes, och vid nästa val kommo nästan idel nickdockor. Narvaez hade nu löst uppgiften och herrskade till det sista med oinskränkt myndighet både öfver hofvet, för hvilket han omsider hade blifvit alldeles oumbärlig, och öfver nationen. Det försök, som Prim gjorde till att framkalla en uppresning, misslyckades som bekant fullkomligt. För icke länge sedan försäkrade Narvaez i cortes, att han följde ett liberalt system; han trodde må hända verkligen, att han nu, då han hade krossat allt motstånd, kunde genomföra sin ungdoms allena saliggörande doktrin, hvilken efter hans förmenande skulle göra Spanien lyckligt. Han stod emellertid ensam som en vördnadsvärd lemning från forntiden; hans despotiska förfoganden blefvo blott till gagn för reaktionen, och knappt har någon blifvit till den grad hudflängd i Europas liberala press som den i egen inbillning liberale Narvaez. Dock är det ögonsynligt, att det skulle vara obilligt att glömma det förtviflade tillstånd, hvari de längvariga inbördeskrigen och oupphörligt vexlande revolutionerna bragt Spanien; häri ligger i alla fall en svag ursäkt för Narvaez.